Det skulle firas i lördags, med en barnfri kväll och middag på restaurang i Västerås. 

Förväntningar: 

Två glada föräldrar på stan, arm i arm, med champagnerosor på kinderna. Mycket skratt. En känsla av tidlöshet, att aldrig vilja gå hem, 

Sitta på höga barstolar i klackar, glansigt går och högt självförtroende. 

Verkligheten:

Sena tåg både dit och hem. Kallt drag från ytterdörren på restaurangen. Svullna magar pga mycket mat. Trötthet och en längtan efter sängen (läs; toaletten), istället för en drink till. 

Livet mitt i livet. 

Inte mycket att göra åt, vi är mitt i småbarnsåren. Jag har inte orkat träna på 2 veckor, förutom dansen på torsdagar. Och då saknas inte viljan (för en gångs skull) utan det är snarare den ständiga närvaron av snor. 

Och Patrik började springa igen. Glad kille! Bara för att överanstränga knät, och nu låter han  (ännu mer) när han ska upp och ner från golvet. Så pass att Amadeus börjat härma honom. 

Livet mitt i livet. 

Men en fysioterapeut och några flaskor nässpray senare så är vi ändå på rätt köl. 

Vi hinner träna sen. Amadeus behöver oss inte på samma sätt om några år, och då finns det ju (förhoppningsvis) massor med liv kvar för oss att fylla med träning, trasiga knän och dans. Håller vi oss bara flytande nu, genom dessa år så behåller vi lite grundkondition. 

Varför har vi så bråttom?

Återigen. 

Inget blir bättre av hets. 

Sund medvetenhet och hälsosamma val i vardagen. Hörde jag 5 frukter om dagen? 

Vi fick hälsa på matbutiken nära skolan när jag va liten, och fick reda på att man skulle äta 5 frukter om dagen för att vara nyttig och duktig. Va bra tänkte jag, om det bara är det som krävs så har jag koll på läget!

Sen fallerade det. Det är svårare än man tror att få in 5 frukter. Förstå så många fruktstunder man måste ta! Om vi förväntar oss att vi äter 5 frukter imorgon så kanske vi kan se till att förväntan blir verklighet? 

Kanske är det så enkelt - att man själv kan göra verklighet av sina förväntningar? 

Intressant tanke ändå… 

Puss på er!