Och det svåraste är att inte dömma sig själv för det. Inte tänka att det är något dåligt, att jag gjort något fel eller att jag är mindre bra.

Det är svårt att bara acceptera, respektera och gå vidare. Ingen värdering. Bara fakta. 

Idag vann stressen.

Jag tänkte tanken på eftermiddagen: 

"jag borde ta en paus nu"

Men märkte också att det inte kommer ske. Tempot var för högt. Lite för många bollar var i luften samtidigt. Och hjärnan kunde inte sortera vilken brand som behövde släckas först. Det mest vettiga skulle vara att backa från jobbet, andas, ta en rast och sen ta sig an post-it lapparna på skrivbordet på nytt. 

Men hjärnan prioriterar bort det mest vettiga när stressen tar över. Sunt förnuft är alldeles för svårt att stava till, tycker stressen och sätter på skygglapparna. Kör bara kör! 

På väg hem var hjärnan dimmig, tungan torr, huvudet tungt och kroppen slö. 

Väl hemma var jag inte riktigt närvarande. 

Vilket då blir nästa utmaning, att inte heller dömma sig själv för det. Att acceptera, respektera och gå vidare. Jag var ingen skitrolig, energisk mamma eller fru ikväll. Och det gör inte mig till en mindre rolig eller bra person. Det kommer fler dagar/kvällar när jag har en annan energinivå. Det jämnar ut sig.

Idag vann stressen, och jag hann inte med. 

Den sprang förbi mig vid lunchtid ungefär, och jag jagade hela eftermiddagen men jag kom aldrig ikapp.  

Acceptera.

Respektera.

Ingen värdering.

Imorgon är en ny dag då jag har möjlighet att ge mig själv kärlek, omtanke, och en kafferast. 

Puss och gonatt på er!