Tack tack tack och åter tack! 

Jag är verkligen så förbaskat lyckligt lottad som har dessa underbara vänner omkring mig, en man som också är min bästa vän och livskumpan och föräldrar som ställer upp som barnvakt. Lycka att få skratta så tårarna sprutar, få lyssna till livemusik i sitt eget hus, dansa så att bubblet skvätter ur glasen och få glömma bort att livet pågår utanför. Lycka att få vara i bubblan. Jag tänker tillbaka på när jag blev gravid och först hade jättesvårt med mina tankar och känslor. Samma tankar och känslor som sen knockade mig efter förlossningen när Babyblues slog till. Då var det just den här bubblan jag var rädd skulle spricka. Att jag aldrig mer skulle få vara Mia, utan bara vara mamma. Idag så förstår jag ju att de tankarna var extrema, men då kändes det verkligen som om det var svart eller vitt. Det kändes som att den här delen av livet var förbi. 

Det låter konstigt, jag vet, men för mig var det verklighet. Förstå att tårarna rann varje dag eftersom jag sörjde alla fina stunder jag aldrig mer skulle få uppleva. Usch. Tungt. 

Därför. Tacksamhet över att idag må bra. Att få uppleva skrattkramp igen, att få skåla med min älskade annorlunda familj, få dansa in på småtimmarna och ÄNDÅ kunna titulera mig som en asgrym mamma när jag dagen efter hämtar min son hos mina föräldrar.

Det är kontrasterna i livet som gör det fint. Som ett kalejdoskop. Glittrande och härligt! 

Puss på er!