En känsla som inte handlar om vardagen, om planering, städning, jobb eller andra vardagliga ting. Det är en känsla av djup, dimension, allvar och tyngd. En diffus känsla men också en av de allra tydligaste och med självklara känslorna jag känt. En sån fullkomligt skitläskig känsla som tynger och samtidigt lyfter mig. 

Jag är en mamma. 

Känslan är inte alltid närvarande. 

Men när den infinner sig så är det tankar i omlopp direkt och allt får ett annat perspektiv. Jag börjar fundera på relationen till min mamma. Hennes betydelse i mitt liv, hur min barndom sett ut och hur jag har formats av den. Jag funderar på min mormor och hennes relation till min mamma. Hur hennes uppväxt var och vad som vandrat vidare till mig genom henne. Jag funderar på alla starka kvinnor omkring mig, mammor eller ej. Deras tillvaro, världens utgångspunkt just nu för kvinnor generellt. Jag funderar på framtiden. På vilken sorts förebild jag vill vara för min son. Vilken plattform jag vill ge honom att bygga vidare på, ta avstamp emot och landa tillbaka på vid behov. 

Jag längtar efter att få vara hans trygga punkt, hans bollplank och hans coach. Jag ser verkligen fram emot att få vara hans mamma. 

Samtidigt som en orolig känsla också finns bubblande under ytan. 

Vad händer om det händer mig nånting? 

Jag måste göra allt för att vara här, stå stadigt och alltid finnas. Även fast jag vet att det är omöjligt. Men hela jag känner så starkt att jag måste stå kvar här, oavsett vad. 

Jag måste stötta, förlåta, förstå och krama. Berätta, visa, peppa och lyssna. 

Jag vill se honom bli den Amadeus han vill bli. 

Att vara mamma är verkligen en skrämmande uppgift. Vissa dagar känner man inte av den alls, då rullar livet på som vanligt. 

Men ibland slår det ner, man lyfter blicken från vardagen och ser helheten och meningen bakom förskoleval, fondspar och blinkande leksaker. Det är ändå rätt häftigt det här, att få vara någons mamma, det måste jag erkänna. 

Puss & Gonatt på er!