Jag går runt o sneglar på honom och undrar när det ska smälla. Är det lite snor jag ser? Låter han inte lite täppt? Är han ovanligt gasig i magen? Rapade han? Mår han illa? 

Men ärligt talat - han är ju precis som vanligt.

Ändå går jag bara runt o väntar på att vab-verkligheten ska knacka på dörren. Nu när inskolningen snart är över och han på riktigt ska in i förskolans magiska värld. Första dagen på inskolningen fick vi en notis i appen om magsjuka. Och att man ska uppmärksamma symptom. Förkylningar tänker jag är lika vanliga som kuddar på en förskola. 

Så jag har helt enkelt räknat med att inte kunna plocka ut en hel månadslön på typ 1 år. 

Det är liksom lika bra att bara förbereda sig på det värsta, så blir allt annat en bonus! 

Sen måste jag ändå tillägga, att föräldrar är väldigt bra på att skrämma upp. Jag har tappat räkningen på alla mardrömsscenarion vi fått höra, från andra föräldrapar. Om vinterkräksjukor som vandrar runt bland familjens individer i veckor. Konstant snoriga näsor, vattenkoppor som aldrig ger sig, osv. 

Jag förstår att vab-livet är tufft. Och jag hade inte heller tänkt något annat än att vi också ska igenom det. Såklart. Jag är ju inte naiv nog att tänka att det inte händer oss. 

Men man hade ju kunnat hoppas! 

Dock så ber jag någon, vänligt men bestämt, att stoppa mig om jag nånsin brer på om vab-historier, kräkhinksberättelser eller visar bilder på snoriga näsor och sjuka barn. Det är inte intressant för någon. Förälder eller ej. 

Vab-livet händer alla med barn. 

Man får bara lyfta blicken och se framåt, det går över.

Vi möts på andra sidan. 

Puss på er!