Men det känns just nu som en ny vardag.

Amadeus, som alltid somnat själv. Som t.o.m gått o lagt sig själv, klättrat upp i sängen och sagt gonatt. Han vill nu att mamma eller pappa ska sitta kvar bredvid sängen tills han somnat. Jag förstår att detta inte är nått konstigt för många, och att nattning är ett begrepp. Ett verb. Något man gör och kan sätta Att framför. Att natta. 

Men vi har aldrig pysslat med det. Ska vi då börja nu?! Ja tydligen… 

Jag misstänker att det är lite mörkrädsla blandat med att det just nu är en period med mycket utveckling och många tankar. 

Det får vara vad det är och det får ta den tid det tar. Det är bara ovant i början. Men vi försöker ta varannan kväll. Dock så har nu Patrik fått ta 2 kvällar i rad, men jag gör ju andra saker dagligen som han inte tar del i. Lämnar, hämtar, lagar mat, duschar barn. 

Det är det som syns. 

Planerar, strukturerar, ordnar, håller koll. 

Det är det som inte syns.

Det är just nu min sak, eftersom det är jag som gått ner i arbetstid. Visst - nån morgon ibland lämnar Patrik. Och självklart gör även han saker i relationen som jag inte tar del av. Men det känns ensamt ibland. 

Och jag märker att denna roll sakta gör mig bitter. Det är tungt att vara beslutsfattare.  Jisses vad många microbeslut jag tar hela tiden, och jag förstår andra mammor och kvinnor omkring mig som tillslut bara gör.

Slutar belysa, slutar ta upp till diskussion, slutar påpeka. Bara knyter näven i fickan och gör. För att det är enklare så. Det är den lätta vägen ut, men det gör oss också bittra. 

Och, OCH framförallt så förändrar det ingenting. Speciellt jag som mamma MÅSTE belysa, diskutera, försöka balansera, jämna ut, släppa kontrollen, släppa in och påpeka. Jag FÅR inte ge upp och knyta näven. För då växer ju min son upp med en bild av att mamman har koll, planerar, strukturerar, beslutar, analyserar, packar gympapåsen, lagar mat, tjatar och kanske upplevs lite mindre nöjd med livet. 

(Jag säger inte att alla kvinnor är så, och jag säger inte heller att ingen man är så. Jag bara säger att så här uppfattar jag att det vanligast är runt omkring mig) 

Och visst är det jobbigt när man känner att man hela tiden gör något? Går från syssla till syssla, arbetsplats till förskola, ansvarsområde till ansvarsområde. Tar beslut i sin arbetsroll, sin mammaroll och i sin egen roll samtidigt som man ska komma ihåg att påminna sin man om saker han behöver komma ihåg i sin arbetsroll, papparoll eller sin egen roll. (undrar vem som påminner mig…) Väl hemma beslutar man om vad som ska lagas till mat, lagar maten, dukar fram, dukar undan, preppar inför frukosten dagen efter och samtidigt beslutar vad familjen ska äta nästa dag (för det kanske behöver tinas upp osv) samtidigt beslutar man att tvätten behöver plockas ihop ikväll, soporna behöver vandra ut till soptunnan, det behöver sopsorteras i källaren, läggas fram kläder till imorgon och just det, jag skulle behöva träna lite också, kanske ett yogapass? För jag har ju haft lite ont i halsen, och mensvärk, just ja! Jag satte ju in en tampong på lunchen! Den ska ju bytas, när kissade jag egentligen senast?

Denna tankekedja kan äga rum samtidigt som jag lagar mat. Och Patrik märker ingenting. Jag måste ju öppna upp, släppa in och belysa mina tankar om han ens ska ha en chans att avlasta, hjälpa, förstå osv.

Varför ÄR det så vanligt att kvinnor har dessa tankemönster, och karlar verkar vara obrydda? Rätta mig om jag har fel!

Oså försöker jag emellanåt ta hjälp att reda ut en konkret tanke, som ikväll t.ex:

"Vi behöver köpa blöjor till föris"

Säger jag, och fortsätter:

"Ska vi köpa storlek 5 eller 6?"

Patrik rycker på axlarna.

"För han är ju typ på gränsen"

Säger jag. 

"Jag vet inte."

Svarar Patrik. 

Här borde jag ha påpekat. Att jag vill ha hjälp att ta ett beslut. Jag borde ha belyst att ansvaret återigen hamnar på mig, för någon måste ju ta ett beslut!

Men idag orkade jag inte påpeka. 

Jag knöt näven i fickan och åkte till Ica. 

Jag tog ännu ett beslut och köpte 1 frp av vardera storlek. När jag kom hem höll Patrik och Amadeus på och vek in tvätten i garderoben. 

Det hade gjort mig så glad om det hade varit en överraskning. Men nu visste jag, att det förmodligen skedde eftersom jag påpekade det innan jag åkte till Ica. Så jag sa inget. 

Man måste hjälpa varandra i ett förhållande att bli varandras bästa sida. Man måste belysa, påpeka, diskutera och jämna ut. Annars lämnar vi bara vidare stafettpinnen till nästa generation. Ska vi skapa jämnställdhet på riktigt så måste vi börja i det lilla. Och ingen kan läsa dina tankar. Ingen ser alla beslut du tar, om du inte berättar om dom. Påvisa det som sker i det dolda. Och dela ut uppgifterna. 

Glöm inte, att mitt bland alla beslut och allt ansvar som rör ALLA ANDRA så ska du försöka ta beslut och tänka tankar som också handlar om dig själv. 

Ursäkta ett något rörigt inlägg, men ett viktigt inlägg känns det som. Imorgon ska jag knyta upp min näve och öppna upp en diskussion. 

Men jag har tagit nog med beslut för ikväll. 

Puss på er!