När jag lekte med barbiedockor som liten så var de aldrig äldre än 27, för det va liksom den äldsta åldern jag kom på. Då va man vuxen, och efter det kom det inget mer. Man va liksom fullväxt o klar då tyckte jag. Sen dog man.  Ska jag följa den logiken så har jag levt på övertid nu i 8 år, det får man ju ändå fira! 

Och firad har jag blivit. Robbie Williams-konsert, familjefika och häng på Steam med underbara vänner. Just hänget på Steam va precis vad jag behövde, det fyllde på energireserverna rejält, så fint att få skratta, skåla, kramas och sjunga karaoke med alla underbara vänner som kom och hängde med mig.

När konfettin lagt sig och champagnen slutat bubbla i glaset så faller dock ett litet allvar över mig. 35?! Hur är man 35? Måste jag bli vuxnare nu? Ta mer ansvar? Vara mer allvarlig? Para ihop strumporna på klädstrecket? Alltid ha dammat hemma? Alltid ha potatis i skafferiet? Aldrig ha överfulla tvättkorgar? Ska jag plötsligt förstå hur man deklarerar att man sålt aktier under bilaga K10 (eller va den nu heter) i deklarationen?

Jag älskar faktiskt att bli äldre, känslan av att landa mer och mer i sig själv. Många äldre kvinnor (alltså äldre än mig, de som verkligen lever på övertid om man mäter i Barbieår) vittnar om att man släpper andras åsikter, krav och behov mer och mer. Som att man slutar bry sig så mycket om vad andra tycker, och att man börjar fokusera mer på vad man själv vill och behöver. 

Det låter toppen! 

Att bli mamma har dock verkligen varit ett steg åt andra hållet för en högkänslig person. Man tvingas öppna sin lyhörda kanal, den som man så många år jobbat för att hålla igen, den rivs upp i samma stund som ungen kommer ut i världen. En person som inte kan prata, inte förmedla och inte berätta vad han/hon/hen vill, kräver en tolk. Jag tror att det är det här som är kvinnlig intuition; att vi hela tiden har kanalen öppen för att ta emot och tolka en annan persons behov. Och självklart har vi inget filter i den kanalen: vi öppnar helt enkelt upp för allas behov. Plötsligt är vi hela världens tolk. Vi gråter när vi ser en hund adopteras bort på tv. Vi gråter (ännu mer) när barncancergalan sänds. Vi gråter när vi ser gamla människor hålla handen på stan. Vi gråter när vårt barn kryper upp till sin andra förälder för att kramas. 

Varför gråter vi?

Jo, för att vår kanal är öppen. Vi kan sätta oss in i andras känslor, situationer och tankar. Vi kan relatera. Vi är mottagliga för andras sorg, glädje och ångest på ett helt ofiltrerat sätt. Vi ser det sköra, det vackra, det trasiga och det fina så otroligt mycket tydligare. 

Det är en fantastisk gåva, men den kan också vara en belastning. Det är en balansgång. 

Vad ville jag egentligen säga med det?

Jag vet inte. Det var nog mest en reflektion. 

Jag är 35. Jag lever på övertid om man mäter i Barbieår, men jag är ännu inte så gammal att jag är fri från andras krav och åsikter på/om mig själv. Det kommer nog, och jag längtar! 

Puss på er!