Jag hör att du pratar. Jag t.o.m lyssnar på dig.  Och jag svarar när jag vet att det är min tur i samtalet att säga något. Det är inövat. Men jag är inte där.  

Hjärnan känns seg, dimmig och hela tiden lite efter. När jag vrider på huvudet är det som att synen är 1 nanosekund efter kroppen. Hjärnan är ständigt lite lite seg och jag uppfattar världen litegrann som i slow motion. 

Tungan är ständigt pressad mot gommen, käkarna ihopbitna och axlarna spända, uppdragna. Kroppen är beredd på att fly eller fäkta. Minsta stresspåslag så går pulsen från 0 till 100 och hjärnan börjar primitivt söka efter en exitskylt, en utväg. Kroppen larmar fara. 

Jag gör allting lite för fort. Tuggar som om att jag har bråttom, går i en hastighet som är något onödigt snabb, pratar så att jag själv snubblar på orden, tänker så snabbt att jag inte hinner med mina egna tankar. Jag t.o.m kissar snabbt, koncentrerat och påskyndat. 

Jag har ingen tidspress, jag känner mig inte uppjagad, det är bara min kropp som är i en stressad situation inombords.

Jag har låtit mig själv gå för långt. 

Igen.

Jag drabbades av utmattning/utbrändhet eller vad man nu vill kalla det, 2018. Jag gick inte hela vägen in i väggen, men nästippen snuddade. Min kropp fick mig att stanna upp precis innan det var för sent. Men det hade ändå gått så pass långt att jag sedan dess har fått dragits med utmattningssyndrom. 

Jag har gått i KBT och i stresshantering. Jag yogar så ofta jag har möjlighet och jag mediterar när jag behöver. Jag mediterar på mitt sätt, med musik, promenader eller en bra bok. Det svåra är bara att när man gått för långt, när man inte riktigt är i balans och man behöver alla de där verktygen som bäst, då är de som svårast att hitta. Min mentala verktygslåda (jag kallar den för det) innehåller alla möjliga knep, knåp och övningar att ta till när jag känner att kroppen är i obalans. 

Jag andas i fyrkant.

Jag väcker mina sinnen.

Jag ritar upp min livskompass.

Etc.

Ja ni hör ju, underbara fluffiga verktyg! Att gå i KBT och stresshantering kan jag rekommendera alla att göra, oavsett situation. Man lär sig så otroligt mycket om sig själv! 

Men när jag då, som nu, gått lite för långt. Låtit gränsen flyttats lite för mycket och plötsligt hittar mig i obalans igen, då gör utmattningshjärnan sig påmind. Och jag förstår att det är svårt att relatera om man inte har en personlig koppling.

Min utmattning hänger sällan ihop med att jag har fysiskt bråttom mellan punkt A och punkt B, utan mer med mental stress. Mycket med pressade situationer när jag känner mig förminskad, osäker, pressad eller inte lyssnad på. Duktig Flicka, Lilla Gumman och att någon (gärna någon äldre person) vill berätta för mig hur jag tänker och vad jag vill/kan är utlösande faktorer. Jag är ju också en högkänslig person, så att befinna mig i ett rum där andra människor mår dåligt, känner oro eller där någon behandlas orättvist (enligt mina mått mätta) kan trigga och är inte optimalt för min utmattning. Min kropp går helt enkelt i stressläge mycket snabbare än vad "friska" personer gör. Jag får hjärtklappning, halsbränna, blir rödblommig och känner hur hela kroppen spänner sig. Även om jag vet att det inte är farligt, så larmar hela min kropp om fara. Verkligen fight or flight. Mest flight. 

Många lägger huvudet på sned och tycker synd om mig när jag pratar om utmattningen. Vilket bara det kan vara en triggande faktor, för jag vill att folk ska förstå att jag inte är svagare, mindre kunnig eller mindre tålig än någon annan. Jag är inte en skör glasvas som man ska behandla på ett annat sätt än övriga vaser. Jag har inte misslyckats med något när min utmattning ringer på dörren, det är inte så det funkar. Den är ständigt närvarande och jag kommer aldrig bli frisk från min utmattning. 

Det är ett pågående arbete varje dag, min mentala verktygslåda är ständigt öppen och jag lyssnar in mig själv hela tiden.

Att jag nu igen hamnat i en svacka beror helt enkelt på att det är tungt att släpa runt på en verktygslåda och ibland orkar man bara inte vara ordentlig. Jag råkade ställa ifrån mig verktygslådan under en kort kort period. Och då får jag litegrann skylla mig själv för att jag är här nu. Men respekt och acceptans: det är bara mänskligt att svaja i balansen.

Och att människor jag möter inte förstår mig är egentligen något bra. Det betyder bara att de är lyckligt omedvetna om vad en utmattning gör med en annars ganska frisk person, de har aldrig behövt skapa sig en verktygslåda eller hanterat hjärntrötthet. Lyckliga ni! 

Puss på er!