Igår hängde vi i Sthlm, besökte Junibacken, strosade längs Strandvägen, åt en glass i blommande Kungsträdgården och njöt av att se Amadeus njuta av dagen! Vi hann även med trädgårdsfix och grillning. 

Idag har vi fått fira fina Medina som fyllt 12, planterat blommor och grävt i trädgården. Myst, skrattat och duschat lortiga fötter. 

Livet.

Kan man inte bara få pausa här och nu? 

Och minnas alla små stunder mitt i allt det stora? Som när Amadeus pruttar i köket, så högt att han själv reagerar och utbrister: 

- oj, vad va det då? Det är ingen fara, det va bara spöken på loftet. 

Älskade unge. Vart får du allt ifrån? 

Nått jag tänkt på länge, och även under dessa två dagar, är att jag är en "äsch-mamma"

I situationer som uppstår så kan jag ofta se vad som händer, men reagerar inte. 

Patrik däremot ser samma sak och kan ofta stoppa händelsen, utbrista ord som nej, stopp, inte, sluta osv. Och dessutom kliva fram och ta emot, bära ner, lyfta upp osv. 

Jag ser som sagt samma sak som Patrik, men det är som att det inte triggar mig på samma sätt. Jag får ingen reaktion. Jag känner inombords "äsch, han klarar det där" eller "äsch, ner kommer han alltid" osv.

Nu vill jag belysa att detta självklart inte händer i farliga situationer. Jag låter inte ungen springa ut i gator o sånt där, bara så vi har de saken klar. 

Utan det är mer när han ska ta sig ner från en stol, klättra upp på nått, lyfta något eller liknande. Det är som att mitt inre är lugnt för att jag vet lite mer vad han klarar av. Jag vill att han ska försöka, och kanske också misslyckas för att på så sätt lära sig eller be om hjälp om han behöver. 

Jag låter honom t.ex. skära maten själv. Även om jag vet att han kommer be mig göra det till slut. Men han säger att han kan själv, och då vill jag liksom inte ta ifrån honom den känslan. Han får prova att bre smörgåsen, jag tänker "äsch, lite smörkladdiga fingrar har ingen dött av, och jag kan tvätta tröjan" och låter honom kladda. 

Patrik är mycket snabbare på att reagera, avbryta eller stoppa. Ibland kan jag se samma sak exakt samtidigt och när Patrik då stoppar situationen så är det som att jag tänker "jaha? Här borde jag alltså ha reagerat? Gjorde jag fel nu som tänkte Äsch - han löser det där?"

Så svårt. Att vara en "äsch-mamma" kan säkert vara både bra och mindre bra. Och ibland skäms jag inför Patrik. Jag vill ju inte att han ska tro att jag inte ser, kan skydda och ta hand om vår son liksom. Det är bara det att jag känner när det är farligt på riktigt. Eller hur ska man förklara… är det nu man ska skylla på mammaintuition? Navelsträng? Kvinnlig list?

Puss på er!