Skriker Amadeus och springer förbi mig, sliter ner sina kalsongerna med traktorer på och sätter sig på pottan. Stolt som en tupp ska han sen vara med och spola ner kisset, samtidigt som han vinkar och säger:

-hejdå kisset! 

Jag som hade sån panik över potträningen. Jag visste verkligen inte i vilket ände jag skulle börja. Hur skulle vi ta oss an det här?! Potträningen har varit min största skräck i typ ett år, oså bara fattar han galoppen direkt. 

Visst, vi har fortfarande nattblöjan kvar, men ett steg i taget. Låt mig njuta lite nu! 

Vi började potträningen på Gotland förrförra veckan. Där står liksom tiden still, och man kan inte annat än leva i nuet. Alltså perfekt för potträning och andra viktiga livsstilsförändringar. Men Gotland var också det enda som på riktigt var planerat för oss denna semester. Annars är vi ruggigt oplanerade. Visst, vi gör saker! Men spontant. Och vädret (ja nu pratar jag om väder) gör ju inte att man blir astaggad på att hänga på stranden, eller liknande. 

Jag har drabbats av semesterångest. 

Alltså: det känns som att hela familjens semesterlycka hänger på mina axlar och på min planeringsförmåga. 

Man får ju inte slösa bort sin semester! Den måste ju vara betydelsefull och minnesvärd!

Det känns som att jag borde styra upp picknickar med hembakta pizzabullar och kalla pannkakor var och varannandag. Jag borde ha kollat upp mysiga gårdsbutiker och caféer på lagom bilavstånd. Jag borde ha laddat upp hjärnan (och frysen) med mat som är enkel att laga och full med energi. 

Jag borde ständigt ha en perfekt "to go"-väska packad vid dörren, med snacks, ombyte och annat man kan tänkas behöva när vi spontant får infall och bara går till lekparken. 

Och jag vet!

Det är inte min uppgift på riktigt. Det är inte heller någon som har sagt det, och absolut inte Patrik. Han skulle aldrig lägga de kraven på mig, som jag är så duktig på att lägga på mig själv. Jag klarar det galant på egen hand. 

En läskig sak är att jag faktiskt HAR en lista på utflyktsmål i mobilen, för dagar när vi behöver vara "spontana" (men planerade spontana). 

När Amadeus sista ord vid läggdags är:

-vad ska vi göra i morgon när jag vaknar? Ska vi åka på äventyr?

Så känner jag pressen.

Jag som mycket väl skulle kunna ligga i en solstol och lyssna på sommarprat känner som sagt att jag måste bemöta glittret i hans ögon. Förväntningarna på sommaren. Den minns man ju själv! Och jag tror att jag faktiskt också vill försöka bemöta Patriks förväntningar på semestern. Även om jag vet att han är väldigt enkel och gärna sitter i solstolen bredvid mig. Jag vill liksom försäkra mig om att jag är en rolig, häftig och kul mamma / fru. Så att de inte tröttnar på mig.

Återigen: mina krav på mig själv. Mina känslor som blir min sanning. Ingen annans. 

Men! 

Mitt i allt detta, bemöta förväntningar och planera spontana utflykter så var det någon som också glömde bort att ta ett snack med min plånbok om att den borde ha hållt sig stängd ca 6 månader innan semestern för att ha råd med allt detta! 

Hur ska jag kunna leva upp till att vara en rolig häftig och kul typ när plånboken säger nej till massor med saker?! Det känns som att det blir lättare att vara rolig, häftig och kul när man kan betala inträde på Skansen. Köpa den största glasstruten - varje dag. Eller åka till Leos Lekland alla dagar när det regnar. 

Jag vet att Amadeus troligtvis är lika lycklig hemma i trädgården, plockandes bär och grönsaker som han skulle vara någon annanstans. Han är nöjd så länge vi är med, och att plocka jordgubbar kan ju också vara ett äventyr. Idag hade vi picknick i drömparken t.ex. tänk att äventyret kan vara på 20mins promenadavstånd från huset! 

Puss & Gonatt på er!