Jag har varit sjuk länge. Förkylning som ej vill släppa, ett virus som härjar i kroppen och allmänt låg på energi. Många helger, typ de flesta, har spenderats hemma i soffan. Inget fel med det, men när sociala sammanhang utanför jobbet liksom uteblir så uteblir också min distans till jobbet. Den plattform jag har bland mina vänner där jag bara får vara mig själv försvinner. Och istället blir alla mina roller min verklighet. Mamma. Fru. Dotter. Kollega. 

Jag är självklart Mia i grunden i alla roller, men: för att få perspektiv, kunna lyfta blicken och få andra infallsvinklar behöver jag mina vänner som kan säga åt mig när jag har fel, när jag fastnat eller när jag behöver släppa något. Jobblivet är inte och får inte bli det verkliga livet. Familjelivet och det egna privata livet måste få spela huvudrollen. 

Det som händer nu när jag fått mindre tid i mitt sociala liv, är att jag tenderar att bli bitter. Jag fastnar i negativa tankar, min energi tar slut på fel saker, jag får ingen återhämtning i vardagen, och det blir ett moment 22. 

Dålig energi, skapar kvarliggande stress, bidrar till ännu mindre perspektiv och återhämtning osv. 

Jag vill inte bli en bitter tant. 

Så jag får ta och tvinga mig själv att lyfta blicken! Sluta sätta på min offerkoftan som mamma ( alltid duscha sist, alltid låta de andra ta mat först, alltid lyssna tills alla andra pratat klart bara för att inse att man själv inte fått prata till punkt en endaste gång på flera dagar ) jag måste sluta ta så himlans mycket hänsyn till allt och alla! Bara för att jag har förmågan att sätta mig in i andras situationer och förstå andras sinnesstämningar så betyder det inte att jag måste ta hand om personen i fråga. Jag måste börja ta lite mer plats och våga lägga tid samt fokus på mig. 

Känns dock som att alla mammor till 3 åringar alltid sagt just den sista meningen… 

Men men.

Trött på att vara sjuk? Ja.

Utsvulten på kul grejer? Ja.

Känner av hjärndimma och utmattningen? Ja.

Vet jag vad jag behöver? Ja. Absolut. 

Jag ska bara göra det. 

Livet måste handla om det som är viktigt på allvar. Det som faktiskt räknas till slut. 

Puss på er!