Efterprestationsångest
Känslan. När man med självförtroende går in i något och verkligen känner att man har koll på situationen. Bara för att några minuter senare gå därifrån och undra vad fan som hände?
Ångesten som kommer efteråt. När man klankar ner på sig själv, undrar vad som gick fel, när och varför.
Ifrågasättandet som börjar rulla. Kring sig själv, sammanhanget, framförandet, teamet.
Och framförallt. Känslan.
Känslan av att något som man alltid älskat och alltid haft som trygghet plötsligt känns ostadigt. Ska jag ens fortsätta göra det? Är jag bra nog? Kan jag verkligen det här?
Självförtroendet får sig en törn. Och mäter man sig själv i prestation så är vägen tillbaka ofta lång.
Motgångar har man alltid mött. Det går inte alltid bra, såklart. Men just ikväll tar jag med mig en tung, ledsam känsla och en vilja att aldrig mer vara med om en sådan upplevelse.
När jag inser att jag faktiskt funderar på om jag ska sluta sjunga helt och hållet så får jag lite panik. Sluta sjunga? Det är ju det enda som löpt som en röd tråd genom mitt liv.
Jag tror inte ens jag vet hur man slutar.
Dramaqueen tänker ni nu. På riktigt. 1 konsert som inte gick enligt plan och jag går till det extrema?
Ja. Ångesten i magen säger mig att det är helt okej att vara dramaqueen just nu.
För jag vill aldrig känna denna känsla igen.
Puss & Gonatt!
Kommentarer
Trackback
