Jag sköter den, Patrik jobbar. 

Jag är väldigt chill med allt och litar 100% på pedagogerna, jag tar ett stort steg tillbaka när vi är på förskolan. Men jag är där. 

Allt går bra! Amadeus trivs som fisken i vattnet, jag tycker det känns toppen med allt. 

Patrik är nyfiken och jag rapporterar på lunchen varje dag. 

Idag, när jag rapporterade, så frågade han nyfiket:

- men vad gör pedagogerna dådå? Om det är en sån situation att ett barn slår ett annat barn med spade? Ingriper dom, eller tittar dom bara på? Hur ser pedagogiken ut i det fallet?

 Detta kom upp av anledningen att Amadeus fick just en spade i ansiktet idag, av en lite nyfiken tjej som antagligen bara ville säga hej, på sitt sätt. Några tårar, men ingen skada skedd. Jag såg detta, men just då tittade pedagogerna åt ett annat håll. Så jag tröstade. 

Patriks fråga gjorde mig sur. 

Varför undrar jag?

Jag bara kände hur en sur-känsla bubblade upp i mig och hur jag liksom började försvara pedagogerna. Jag sa något i stil med:

-de uppfostrar väl som vilken annan förälder som helst, det är klart de inte bara ser på. Det känns som en ganska självklar sak att göra. Jag kan absolut fråga men det känns nästan lite dumt, för det är väl självklart att de ingriper på något sätt. 

Jag svarade också lite stött o fräsigt. Så Patrik sa, lite buttert, du behöver ju inte ta åt dig och gå i försvar, det va bara en enkel fråga.

Och ja, det är bara en enkel fråga. 

Så varför blev jag stött?

Efter en dusch och lite tankeverksamhet så tror jag att jag tog åt mig, för att det är jag som sköter inskolningen. Och jag har inte frågat något om deras pedagogik när det gäller situationer osv. Jag har helt enkelt lagt mitt förtroende helt i förskolans händer. 

Och Patriks fråga får mig att tänka att jag gjort fel, att jag inte bryr mig tillräckligt eller inte är intresserad som en mamma BÖR vara. Och framförallt, att han inte litar på att jag sköter inskolningen för vår son. 

Jag vet att han inte menar nått dumt med sin fråga, han frågade bara verkligen. 

Men ibland träffar det så fel.

Och känslor dyker upp bara, så får det vara. 

Puss på er!