Först och främst: en eloge till barnmorskan Karin som tog emot mig igår på Bristningskliniken, Akademiska. Underbara Karin, som fick mig att slappna av och känna mig trygg. Och det krävs en hel del för att få någon att slappna av vid en gynundersökning. De där stolarna alltså. Och instrumenten. De påminner litegrann om en tortyrmetod från medeltiden. Känns inte heller som att de har uppdaterats till utseendet sedan dess i princip.  Så tack Karin! 

Så. Bristningskliniken. Hur kom jag hit? 

Jo, 1 år efter förlossningen skickades en enkät ut på 1177 från Akademiska sjukhuset, för att följa upp när en bristning inträffat under förlossningen. Jag har hört från vänner att många glömt den där enkäten, eller struntat att svara på den.  

Jag svarade på den, i princip samma minut som jag fick den. Sån är jag. Älskar enkäter. 

En dryg vecka efter det så blev jag uppringd, från just Bristningskliniken på Akademiska. Tydligen så är det en relativt nyöppnad avdelning dit de kallar kvinnor som upplever problem efter en förlossning.

Jag blev så lycklig över kallelsen att jag frågade i telefonen om de inte ville skriva in mig direkt. Men jag fick en tid en bit fram, och igår va det så alltså dags. 

- jag känner direkt på benet här 

Säger Karin. Jag nickar. 

- det känner jag, det är precis där jag är öm också. Där du trycker nu.  

Säger jag, medan jag tittar upp i taket, liggandes i gynstolen. 

- här ska det vara en muskel. Inte ben direkt.  

Fortsätter Karin och känner på andra sidan.

- här känner jag muskeln, den känns fin och stark.  

Jag nickar. Inte för att Karin ser det, men jag vill ändå bekräfta av artighet. 

- den sidan där jag inte känner muskeln, det är samma sida och område som du blev klippt. Muskeln är skadad här, om den är helt av eller bara försvagad är svårt att säga. Det kräver ultraljud.  

Fortsätter Karin, och går vidare med att känna på andra ställen. Jag svarar inte. Men jag känner hur det sakta går upp ett ljus för mig. Och en lugn känsla landar i kroppen. Jag har inte inbillat mig. Jag har läst av min kropp rätt. Det har varit något som inte riktigt stämt, och jag har inte kunnat förlika mig med tanken på att "det bara är så efter en förlossning, kroppen förändras". Nej. Jag har helt bestämt känt att det har varit något knas i mina sydliga regioner. Och nu har jag det svart på vitt. 

Karin förklarar efter undersökningen att jag kommer få en remiss till en läkare för att göra ett ultraljud. Det kommer troligtvis bekräfta det som vi tror; att muskeln är skadad, försvagad och/eller helt av. 

- vad gör man åt det?

Frågar jag lite försynt. Vet inte riktigt om jag vill höra svaret. 

- i vissa fall går det att åtgärda med operation.  

Säger Karin, och fortsätter:    

- men i många fall, de flesta fall, så går det inte att göra något alls. Kvinnosjukvården är eftersatt och just dessa muskler finns det inte nog med forskning på. Man har helt enkelt inte kunskap än.  

2023, och vi har inte kunskap om kvinnors inre muskulatur. Kvinnor har alltid fött barn, men att forska på åkommor eller skador som kan uppstå i samband, det har man inte gjort. Däremot har mänskligheten planer på att resa till planeten mars. 

Jag vet inte. Men är det inte något skevt här? 

Hursomhelst. 

Jag är evigt tacksam för de svar jag fått hittills. Bara att ha fått lite insikt i hur det ser ut i min kropp känns som en vinst. 

Och här kommer en uppmaning till dig; svara på enkäten om du fått den. Eller kontakta Bristningskliniken, via BVC, din MVC eller husläkare. De kan hjälpa! Och vi SKA inte gå och lida i tystnad efter en förlossning, om det inte känns helt rätt i din kropp så är det kanske inte heller helt rätt. Våga ta hjälp!  

Puss på er!