Syskonhets. 

Vad menar jag med det? Jo:

Normen i samhället för en familj är 2 vuxna och 2 barn. Iallafall ser det ut så runtomkring mig. Och jag tänker på detta varje dag faktiskt. För min familj ser ju inte ut så och ska jag vara ärlig så vet jag inte om jag vill att den ska se ut så heller. Jag vill bara få känna mig stolt, lugn och tillfreds med min son. Att jag fött ett barn. Och jag vill också känna att det är okej om vår familj blir just så, mamma pappa barn. Ni vet, som man lekte när man var liten? Missförstå mig rätt, det är ingen som uttryckligen sätter den här pressen på mig. Absolut inte Patrik, fina fina Patrik. Han är så lycklig i nuet och nöjd med tillvaron. 

Nej, den här pressen kommer utifrån, den finns outtalad i samhället. Den hörs i undertonen i meningar, mellan rader, ofta omedvetet men den finns där.

Och jag känner mig som en skurk som kanske berövar Amadeus på ett syskon. För det verkar vara en brinnande punkt för många. Att ens barn måste ha ett syskon. Och helst ska de vara nära varandra i ålder. Enligt den tanken så ska jag vara redo att bli gravid snart igen. Bara tanken på det får mig att vilja öppna en flaska vin, äta brieost, äta chark och annat som man inte får göra när man väntar barn. I ren protest liksom. 

Jag är inte redo. Och jag tror inte att jag någonsin blir det. Är jag elak då? 

Om jag bestämmer att Amadeus blir utan biologiska syskon? Varför känner jag mig som en dålig mamma som tar ett sånt beslut?! 

Vart kommer den pressen ifrån?! 

Och varför känner jag ens att jag måste bestämma mig nu?! Varför kan jag inte bara låta det bero? Är den biologiska klockan omedvetet medvetet inblandad?

Jag beundrar verkligen er flerbarnsmammor, ni är fantastiska, heja er! 

Men från min synvinkel, kanske ännu mer, heja er enbarnsmammor som måste ha känt av den här pressen som jag nu känner. Kanske har ni haft lättare att skaka av er den, kanske har ni precis som jag svårt att hitta balans i tankarna. Jag vet bara att jag vuxit upp som ensambarn, eftersom åldersskillnaden till mina bröder är väldigt stor, och mig veterligen är det inga större fel på?

Amadeus kommer ju aldrig vara ensam, med den stora vänskapskrets han redan har i alla jämnåriga gullungar bland våra vänner. 

Självklart. Alla dessa tankar och känslor kan komma att förändras. Jag möts ofta av 

-åh vänta lite, ge det lite tid så ska du se att du snart längtar efter en bebis igen!

Den meningen kräks jag lite på om jag ska vara ärlig, för den säger undermedvetet att jag just nu inte riktigt passar in, men att jag nog snart är en i gänget igen. För man ska vilja ha fler bebisar. 

Man ska också tycka att bebisar luktar gott på huvudet, man ska vilja sniffa på deras lilla skalp och säga att de luktar gott. Som en drog typ. Jag har aldrig tyckt att de luktar något speciellt, och nej det har inte förändrats sen jag fick barn. 

Puss på er!