Typ som en vanlig semester.

Fast jag kommer alltså att ha varit borta från jobbet i 10 månader när jag går tillbaka. 

Och då hade jag från början tänkt att vara hemma hela 2022, och alltså börja jobba i januari 2023. 

Nu blev det inte så, vilket beror på att jag fått en ny tjänst på mitt jobb. Och då blev det en kompromiss: jag börjar jobba i oktober men på 60%, så jag kommer jobba måndag - onsdag, och sen vara mammaledig torsdag-fredag året ut. 

Den klassiska sportfrågan då:

Hur känns det?

Jo det ska jag berätta utan att hymla med det; det ska bli så fantastiskt skönt. 

Inte för att jag inte trivs att vara mammaledig, utan mer för att jag är redo för nästa kapitel nu. Jag behöver lite nya perspektiv, lite ny energi och framförallt tid med andra vuxna människor i ett sammanhang där det inte fokuseras på barnprat i första hand.

En plats där jag faktiskt får vara Maria (ja, jag är Maria på jobbet) och inte Mamma Mia. 

Jag älskar att vara Mamma Mia, men jag älskar att vara Maria också, så en kombination borde ju vara toppen. 

Patrik kommer vara pappaledig på måndagar, mormor & morfar kommer ha tisdagar och farmor kommer ta onsdagar. Sen har vi även farfar och bonusfarmor som kan stötta upp om det behövs. Så skyddsnät finns runt vår lilla humla. Han kommer få det toppen.

Försöker jag intala mig själv. 

Nu med två veckor kvar så har nya främmande tankar smugit sig på. Tankar om att ingen annan kommer förstå vad han vill. Att hans rutiner ska ruckas. Att han får gröt när han egentligen brukar få frukt. Att han inte sover när han ska så att nattsömnen påverkas. 

Dessa tankar brukar landa i att det nog ändå är bäst om jag stannar hemma, för husfridens skull så att säga.

Det är helt nytt för mig att känna såhär. 

Jag brukar inte ha några problem med att lämna Amadeus i andras händer. Men nu blir det plötsligt hela dagar.

Jag vet inte heller riktigt vad jag är rädd för?

Jag menar, om nu gröten och frukten byter plats, vad gör det egentligen i långa loppet?

Om han inte sover när han brukar, så sover han väl sen? 

Och andra människor SKA inte förstå honom så som jag förstår honom, vi har ju jobbat upp ett gemensamt band jag och Amadeus. Under snart 8 månader. Han måste ju bygga upp en ny relation till farmor, mormor & morfar och alla andra vuxna omkring honom. De måste hitta sina egna band och sina egna rutiner. Det är ju där och då som deras relation kan utvecklas. Om jag går in och berättar exakt hur vi gör, så blir det ju inte bra tänker jag.

Sen självklart, att han vill ha lunch en viss tid och vart maten finns det är ju viktig info. Men annars måste jag nog backa lite och lita på att Amadeus kan berätta även för morfar vad han vill, på deras egna frekvens utan min inblandning.

Men det känns just nu väldigt svårt. 

Och snudd på jobbigt faktiskt. 

Vilket i sig känns väldigt ovant och konstigt. 

Men jag vet att det här ändå blir bra. 

Puss & Gonatt på er!