Och ändå blir jag själv lika överraskad varje månad, är inte det konstigt? 

Inte över själva mensen förstås, den är ju vad den är. Men över det som kommer strax innan. 

Hormoner som löper amok.

Svullen mage. 

Försämrad hy, acne, torr hud, glansig panna, fett hår m.m 

Och så otroligt många tankar som jag varje månad omvärderar; alltifrån djupa frågor som vad jag egentligen vill göra med mitt liv, människors olikheter och elakheter, träningshets och kroppssyn, ideal och meningen med livet. 

Och varje månad landar jag oftast i samma slutsats: 

Att jag är bra som jag är. Livet är underbart och jag älskar min familj. 

Men ändå så ska jag igenom alla stadier och varje månad tar jag det på fullaste allvar. Omvärderar ännu en gång ifall jag duger fast jag inte tagit mig i kragen och börjat träna än efter graviditeten. Än en gång går jag igenom alla tankar jag har om mig själv och min situation. Bedömer liksom tyst för mig, utvärderar hur allt ser ut, hur jag ser ut och landar i att jo, det här är bra. Jag duger. 

Och sen kommer mensen.

Och glödlampan tänds varje månad. 

Jahaaaa, det är därför jag varit så lättirriterad, känslosam och grubblat på allt. Igen. Jag har inte gått in i en extensiell livskris denna månad heller. Jag har bara fått mens. Igen. 

Oså har man mens. Oså går den över. Oså är man lite vanlig typ en dryg vecka. Oså börjar det sakta smyga sig på igen; är jag verkligen där jag vill vara? Den där tröjan satt väl snyggt igår, varför trivs jag inte i den idag? Vad är egentligen meningen med mitt liv? Varför städar aldrig Patrik toaletten? Räcker jag till som mamma? Är jag en bra fru? Vill vi ha gardiner i vardagsrummet? 

Förstå att denna cirkel bara snurrar på.

Jag beundrar folk som kan köpa en ansiktskräm som funkar hela månaden! Min hy har liksom 4 årstider - på 1 månad! 

Och min kropp byter form, precis som en sån där vetemjölsboll man ska klämma på när man är stressad. Ena dagen kan jag känna mig jäkligt snygg och lagom kurvig i en tajt klänning. Och andra dagen får jag inte ens igen blixtlåset. Förstå den bergochdalbanan det är i ens självbild under 1 månad! Galet… 

Nu är jag där igen. Misstänker att mensen är bakom hörnet. Min cykel har ju aldrig varit regelbunden, men jag känner i kroppen. Nått är på g. Stresspåslagen kan också öka då, i takt med att hormonerna svallar. Jag är mer stabil i min självkontroll när jag inte är på tröskeln till mens. Eller jag kan hantera stressen bättre när jag har en hormonellt lugn dag. 

Tänk va… drygt 20 år av detta och typ 20 år kvar… heja… giv mig (och Patrik) styrka! 

Tur det finns choklad i världen… och vin!

Jag önskar mig mer självinsikt & självdistans i julklapp! 

Puss och Gonatt på er!