En superbra psykolog faktiskt, på barnspecialistmottagningen. En remiss tog mig dit, som från början skrevs på MVC av min barnmorska i våras. Men den första gången jag blev kallad så avbokade jag. 

Det var i somras, i början av juni. 

Jag var inte redo då tror jag, allt hade vänt uppåt, jag var nygift och ville bara få vara glad ett tag. Då hade jag absolut ingen lust att blicka bakåt. Och lust kanske jag inte hade nu heller, men en längtan efter att få bearbeta har sakta infunnit sig. Det inser jag ju dock att jag gjort från början, bearbetat alltså. Omedvetet, som här genom alla blogginlägg t.ex. 

Hursomhelst. 

Jag fick en ny remiss, efter att jag själv känt att jag nog gärna ville ha det där samtalet. 

Vad är det för samtal, tänker du? 

Jo ett samtal om min förlossning och den första tiden efteråt, som ju för mig var väldigt mörk, tung och jobbig faktiskt. 

Jag blev förvånad över mig själv, när jag satt där idag mittemot den superduktiga psykologen och grät. Känslor bubblade upp utan att jag ens visste att dom fanns kvar. Bara jag började berätta om förlossningen så rullade tårarna. Hur galet är det inte att något är så känsloladdat även fast man känner att man gått vidare och mår bra idag? 

Men att få berätta för någon utanför familjen var fantastiskt. Att få se i hennes ögon att jag får gråta, mina känslor är tillåtna och helt okej. Jag är inte knäpp och det är inte konstigt att det är som ett sår i mig. Den första tiden. 

Inte längre ett blödande sår, men ett sår som är påväg att bli ett ärr. Som alltid kommer finnas kvar, men som man med åren nästan glömmer bort och bara minns när fingrarna snuddar vid det omedvetet. Kanske blir ärret också ett minne som jag nästan kan le lite drömskt åt, som något som inte längre känns jobbigt, utan bara som en del av min historia. 

När andra pratar om känslan när ens bebis läggs upp på bröstet så kan jag inte relatera. Jag har ljugit tyst när jag nickat med i samtalet och tyst instämt med att det är den bästa känslan som finns. Känslan jag minns mest är lättnaden över att smärtan avtog och längtan efter en dusch.

Och längtan efter att få bort katetern. 

Man skojade ju som ung och sa att man skulle sätta kateter när man gick på krogen för att slippa stå i toakö. 

Med facit i hand: alla toalettköer är bättre än att få en kateter. Det är INTE behagligt. 

Psykologen bad mig idag att skriva ner min förlossningshistoria, från start till mål. Vi får se när jag känner att jag kan det, och om det blir ett öppet blogginlägg eller om det sparas under huvudkudden istället. Time Will Tell. 

Psykologen tyckte också att jag skulle skriva en bok, samla alla mina blogginlägg på detta ämne och ge ut en bok. Hon tyckte att folk behövde få höra verkligheten. 

Jag tycker att alla skulle gå till en psykolog och rensa hjärnan ibland. Alla behöver få tala ut emellanåt. Jag är helt uttalad nu. Skönt! 

Puss & Gonatt på er!