"Ja men ett syskon måste han ju få?"

"När planerar ni nummer 2 då?"

"Hur långt emellan syskonen vill ni ha?"

"Vänta inte för länge med nummer 2, det är ingen bra idé, de bör komma tätt!"

"Tänk på att spara allt nu så ni slipper köpa på nytt när nästa kommer"

Osv…. 

Jag tänker såhär: tänk om det va så att jag och Patrik inte kunde få fler barn? Tänk om det var en ganska traumatisk grej för oss?

Eller tänk om, gud förbjude, vi inte vill ha fler barn? Men så får man tydligen inte tänka för det är ELAKT att medvetet göra Amadeus till ett ensambarn. Vad det nu är för fel på oss barn som vuxit upp utan syskon? Jag tycker att jag är ganska snäll och bra faktiskt, om jag får säga det själv?

En annan synvinkel på detta är ju också att jag PRECIS klämt ur mig en unge, under en förlossning som var allt annat är harmonisk och min kropp har verkligen inte återhämtat sig än, min bäckenbotten är fortfarande på vift och jag har precis slutat läcka bröstmjölk och fått min mens tillbaka. Är jag sugen på att bli gravid igen? Svar: nej tack det va bra så. Kan jag inte bara få vila lite och känna mig rätt nöjd med att ha fött 1 barn? 

Tar jag åt mig av kommentarerna om ett syskon? Nej, det gör jag inte. Det är verkligen ingen fara, men jag fascineras över hur frispråkiga personer blir när man är småbarnsförälder. Självklart är det personer som har barn sedan tidigare, som att de vill ta min hand och leda mig vidare i föräldralivet. Alla tips och råd man får, alla synpunkter och fantastiska tankar om allt. Självklart är väldigt mycket av det användbart, och allt är alltid menat med välvilja. Återigen, verkligen inget illa ment och ingen ilska från min sida, bara en fascination över detta fenomen. 

Jag kan välja att lyssna, eller inte lyssna, och ganska mycket rinner bara av.

Men jag tänker på de mammor & pappor som inte kan välja, de som kanske är yngre eller osäkrare och tar till sig alla råd och tips och alla åsikter. Det kanske inte alltid är bra. 

Ta en funderare nästa gång ni är påväg att dela med er om någon åsikt eller ge ett råd. Har mamman/pappan bett om det? Har hen visat att hen behöver hjälp eller så? Skulle du ha uppskattat den åsikten när du var nybliven förälder? Om svaret är Ja, så kör! Säg vad du tänkte på! Om svaret är Nej, tänk ett varv till innan du delar med dig av åsikten. Den kanske inte alltid behövs? 

Puss på er!