Vi lever än sålänge, vi har haft kläder på oss varje dag, vi har fått i oss mat varje dag och vi har lyckats hålla hygienen i topp. Så jag menar, så himla tokig på detta är man ju inte! 

Rent fysiskt, praktiskt går allt som på räls. 

Har jag psykiskt, mentalt förstått att detta är min lilla människa? Min son? 

Nej, den poletten har ännu inte trillar ner.

 

Känslor kan krypa sig på lite spontant ibland, glada, overkliga känslor. Och jag märker att jag kan längta, sakna när jag är iväg nånstans. Men, jag kan ärligt säga att jag fortfarande inte kan koppla ihop honom med det sparkande knytet jag bar i magen i drygt 9 månader. Graviditeten och förlossningen känns som en dröm/mardröm, det känns overkligt och luddigt. Lite som att det aldrig hänt?

Men han är ju här, just nu sovandes i bärsele på mitt bröst. Så han är högst verklig och närvarande. 

Kanske kommer poletten aldrig att ramla ner. Och då får det helt enkelt vara så tänker jag. 

Det får räcka med att vi fysiskt har det bra just nu, och att vi är glada, skrattar och myser mellan hungerskrik, bajsblöjor och kräkningar. Och att jag ibland kan längta, utan att riktigt sätta fingret på vad det är jag egentligen längtar efter.  

Jag börjar hitta mig själv, sakta men säkert. Jag har nu i 2 dagar i sträck lyckats få till en yogastund här hemma. På söndagarna fyller jag på med energi när jag får en liten stund med Decibellas-tjejerna och massor med sång. Jag har ju dessutom ett gäng med människor omkring mig som också är mammalediga, så den sociala biten känns fantatisk. Amadeus och jag turnerar runt och fikar hos morbror och moster, mormor och morfar, vänner och familj. Idag ska vi hänga med faster Ida innan mamma Mia ska unna sig en helkroppsmassage. UNDERBART! 

Varför börjar man prata om sig själv i tredje person när man får småbarn? Patrik heter inte länge älskling här hemma, han heter Pappa nu. Och jag pratar om mig själv som mamma. Alla runtomkring benämns utifrån vad de har för relation till Amadeus. Min mamma är inte längre mamma, hon är mormor, osv. 

Bara en knasig observation. 

Imorgon! 

Imorgon ska pappa Patrik och mamma Mia gå ut på restaurang! Datenight! 

Och vi ska försöka att vara bara Patrik och Mia. För jisses vad vi behöver det! Vi ska ju för sjutton gubbar gifta oss om ett par månader! Lillen ska få vara med farmor och faster en stund, och det känns så bra. 

Kommer jag ha svårt att lämna honom? 

Svar nej.

Borde jag ha svarat ja på den frågan? Ja kanske, för man ska tydligen ha svårt att lämna bort sitt barn för en kväll. Men nej, jag kan ärligt säga att jag behöver det. Oså får jag ju längta lite, efter det där jag inte vet vad det är. 

Ta hand om er!

Puss på er!