Att det liksom är någon form av startposition som man utgår ifrån varje dag. 

Jag tyckte det lät så hemskt! Att alltid gå omkring och känna sig orolig. Och vad skulle man ha dåligt samvete för? Man kan ju inte göra mer än man gör?

Oron och ängslan har jag än så länge lyckats skjuta ifrån mig. Klart man kan vara orolig för framtiden av olika anledningar. Men man kan ändå inte styra över sjukdomar, olyckor, händelser, hjärtekross eller motgångar i livet. Tyvärr så är det sånt som ödet styr över, och att kasta en massa oro på situationer som kaaaaanske händer eller kaaaaanske inte händer, det är inte min melodi. 

Men, det dåliga samvetet har börjat gnaga. 

Mest över att jag inte är med Amadeus 100% av hans vakna tid. 

När han tittar på mig och blir så där orimligt glad (som han alltid blir) så känner jag att jag vill släppa allt och bara sitta med honom, leka med honom och få honom att skratta. Men ibland så måste ju mamma få göra andra saker, typ kissa, vattna blommor, diska, bädda sängen, läsa en tidning, dricka kaffe och andra vardagsviktiga saker. Annars kommer ju denna morsa inte vara särskilt pedagogisk när dagen är slut. Och han behöver ju också få vara bara han, han utvecklas ju av att leka själv, men det dåliga samvetet knackar på varje gång jag möter hans blick. 

Jag trodde det dåliga samvetet mer skulle handla om större saker. Inte över att jag står 3 meter bort och diskar och inte leker med honom just för stunden. Eller när han somnat, och jag går igenom vad vi gjort under dagen och känner att jag nog inte gjort tillräckligt, jag hade kunnat göra mer för honom. Då är det nästan så jag vill väcka honom och kompensera för det jag missat under dagen. 

En sån otroligt knäpp känsla, som jag vet säkert är fullt normal och totalt orimlig. 

Jag vet att jag räcker till och att han tycker detsamma, annars skulle han nog låta mig veta det. Om han var missnöjd alltså, och ville reklamera sin mamma. 

Bara en liten kvällsreflektion.

Gonatt & Puss på er!