Sådär trött så att musklerna är trötta, varenda del av hjärnan känns seg och kroppen är tung. Så pass att man i princip snubblar över tröskeln mellan rummen, för att man inte har riktig styrsel på kroppen. 

Och då blir jag rastlös, irriterad och lite arg på mig själv. Som låter en dag passera, en dag i livet bara går förbi, för att jag är trött. 

Och hur kan jag vara trött? Jag gör ju ingenting! Patrik har varit ute i trädgården och grävt, han har varit en sväng till Västerås och bytt spegel. Han fixade frukost imorse. Han stekte även pyttipanna till lunch. 

Vad har jag gjort?

Jag har tvättat. Och tagit hand om Amadeus.  I övrigt, nada. 

Men, den lilla rösten pockar på och säger att det minsann är nog att ta hand om Amadeus. Det är mer än nog, och det innebär att jag visst gjort något. Det är bara så svårt att se det som en "syssla", något som räknas som en aktivitet. Att hela tiden vara ajour på en annan person, att 24/7 sätta hans behov främst, mata, söva, byta blöja, bada, packa väska, byta kläder, stimulera, utveckla, och inte allra minst: hela tiden ligga steget före. 

Eller helst 2-3 steg före. Packa väskan, tänka ut dagens agenda, planera in mattider och sovtider så att övriga hållpunkter flyter och tider hålls. Gärna utan att någon behöver kompromissa, förutom jag själv då.

Har någon bett mig om allt detta? 

Nej.

Skulle Patrik hjälpa till om jag bad honom?

Ja.

Ber jag om hjälp?

Nej. 

Jag sätter på mig någon slags offerkofta, sätter mina behov absolut längst ner på listan och kör på. Detta går per automatik, är absolut inget som jag medvetet gör, utan mer något jag reflekterat över att det bara blivit så. 

Mammaledig hörni. Vilket ord. 

Ledig från jobbet ja. 

Men som mamma arbetar man mer än nånsin skulle jag vilja påstå, och jag vet att ni håller med mig. 

Så idag är jag trött. 

Kanske att allt kommer ikapp, så här 5 månader in i det hela? Att man börjar slappna av i rollen nu, och då PANG kommer tröttheten ikapp och knockar omkull? 

Ja, det är min teori. 

Jag reflekterar över det, och väljer att acceptera det. Jag är trött, och det är okej. 

Puss på er!