Iallafall om man kikar på själva livet runt bebisen, i detta fall runt Amadeus. 

Han måste vara den gladaste ungen jag typ träffat! Vaknar med ett leende, somnar med ett leende, sover hela nätterna, har bra rutiner på dagarna, är nyfiken på allt, äter allt han kommer åt och är supersocial. 

Nu sitter det säkert några som läser detta och tänker "vänta du bara…" "det där är bara en fas…" "vadå, allt KAN ju inte vara bra hela tiden…" "det vänder snart…" osv. 

Min följdfråga är då:

Varför kan ni inte bara tänka "men så gött, bra jobbat!" Och sen inte addera någon värdering?

Varför måste vi alltid dra ner varandra från diverse lyckorus? Varför inte bara glädjas med varandra när det går bra för någon? 

Det känns oftast jobbigt att berätta för folk att det faktiskt går bra, att man mår bra, att man får sova om nätterna osv. För man får alltid den där menande blicken tillbaka. Nästan som om man gjort något fel eller som att de inte riktigt tror på det man säger. "Hon är inte mamma på riktigt, hon får ju sova om nätterna" - blicken. 

Hursomhelst, livet med Amadeus är underbart! Så va det sagt. 

I övrigt då? 

Livet som mamma Mia så här 5månader in i det hela. 

Jodå, jag kämpar på! Mest med mitt egna psyke, hormoner och samhällsnormer. 

Om vi börjar med hormoner och kroppen rent fysiskt. NÄR ska man få vara i fred?! Min barnmorska sa ioförsig det, väldigt klokt, i tisdags att kroppen ju va gravid i 9 månader, så SJÄLVKLART tar det minst lika lång tid för kroppen att ställa tillbaka allt som det var innan. Hormonnivåer, balanser, höfterna och andra organ som varit på vift. 

Det blir successivt bättre, bäckenbotten är ju hittad, jag orkar mer och mer men kroppen är så trött! Ont i ryggen, i knäna, i höfterna. Inte den roligaste känslan att ha som 34åring. Och hormonsvängarna?! Heja…. 

Men vi kämpar på, min kropp & jag! 

Svårast är det nog med mitt psyke. 

Det är ju inte bara jag som ska komma till ro med min nya kropp och min nya roll. Jag har också en man vid min sida. Och jag vet, han älskar mig precis som jag är och ser ut. Det berättar han för mig varje dag och han verkar nästan tycka om min kropp mer efter graviditeten. 

Knasigt. 

Men mitt psyke vill inte riktigt ta in att han är okej med mig. Det är som att mitt psyke hellre lyssnar på alla samhällsnormer än på den människan som är mig allra närmst.

Ännu knasigare.

Men på riktigt, hur många instagramtips kan det dyka om mammakroppar, fys efter graviditet, träning efter förlossning, slimmande bantningskurer m.m

Jag vill bara få vara i fred med mina breda höfter och kärlekshandtag!

De kanske inte hör hemma i social media, eller ser ut som de "borde" (enligt vem då?!) Men jag har fött ett barn och jag är inte redo att sluta äta glass än! 

Jag är stark nog i mig själv för att inte tro på allt dravel.

Men ändå är man uppväxt med en bild av kvinnokroppen som är skev, och det sitter i.

En idé om att man som kvinna VILL slimma kroppen så fort som möjligt. Som att det borde vara prio nu. Som att alla självständiga starka kvinnor längtar efter att få komma i form, bli av med mammamagen och kasta sig ut i löpspåret helst vecka 3 efter förlossningen. 

Jag säger inte att träning inte är viktigt, men hälsa är inte detsamma som en platt mage. 

Hälsa är välmående. 

Just nu är yoga i kombination med glass mitt välmående. Jag tar tag i det övriga sen. När jag varit mamma lite längre och höfterna växt ihop igen. 

Puss på er!