Många fina julklappar, många som lekt och spenderat tid med honom, god mat och otroligt mycket uppmärksamhet. En bra första julafton helt enkelt! 

Mamman däremot, säger nej tack till detta onödiga härj som pågår i kulisserna. 

Att ha knyt underlättar förstås, när alla tar med sig och står för delar av julbordet. Men det hamnar ju ändå på husägarna att pussla ihop julbordet. Inte alls min melodi, 

Julafton är ändå min favoritdag på året, och då blir jag lite ledsen på att jag till största delen spenderat den med stress i tankarna, i köket med förkläde och inte alls bredvid min son när han öppnar sin första julklappar. 

Min utmattning gör sig påmind såna här kvällar, när det blir mycket intryck, många personer att "ta hand om" (livet som högkänslig) och dessutom då en liten son som hela tiden tar 50% av ens uppmärksamhet oavsett vart man är. Hjärnan är liksom alltid till hälften inställd på hans behov, hans tillvaro och hans sinnesstämning. När så den andra halvan av hjärnan går in för att vara värdinna, så blir det inte mycket förmåga kvar att njuta av dagen/kvällen för ens egen skull. 

Hinna luta sig tillbaka, titta på Kalle, ta en skumtomte, njuta av glöggen och ta in att det är julafton. Nej, jag har knappt förstått det faktiskt. Förens nu när jag ligger i sängen och dagen är över. Det är julafton hörni! 

"Du lär dig, du kommer in i det" säger min mamma när jag tar upp detta vid julbordet.

Men jag tänker; är det inte snarare en tradition man vill bryta? Jag vill inte spendera mina julaftnar i förkläde framöver, springandes fram och tillbaka mellan vardagsrum och kök, julklappsöppning och brysselkål. Jag vill helt kunna vara med min son, och se hans reaktioner med julklappsöppning, hinna ta en julgodis i lugn och ro och hinna prata med de andra som är här för att fira jul. 

Så nästa år tänker jag inte ens försöka "komma in i det." Det blir risgrynsgröt och skinkmacka efter Kalle och julklapparna. 

Punkt. 

All denna mat, allt överflöd på julbordet. Det blir ju bara en massa rester! Det kan inte vara bra att göra så där mycket mat. Nej det känns inte hållbart alls. Nästa år startar vi en egen tradition. Som vi mår bra i. Som jag mår bra i. 

Jag vill aldrig mer känna att jag missat en julafton tillsammans med min familj, för att jag stått i köket och stekt köttbullar. 

Puss på er!