Jag menar Amadeus behöver ju säkert lära sig massor, och det är ju upp till oss. 

Samtidigt så vet jag ju att han klarar av att upptäcka världen alldeles galant själv, så det hänger ju inte bara på oss vuxna. Men ändå! 

Så kastar jag mig in på 1177 och läser om barnets utveckling för att få tips om vad man kan göra. Förövrigt en väldigt bra guide för att få förståelse i vart barnet är någonstans i sin utveckling, superintressant! 

Nu på morgonen så har jag läst om fingerfärg, så jag ska nog göra egen sådan oså kladdar vi loss lite i eftermiddag/imorgon. 

Känslan av att man kanske inte gör nog, inte är pedagogisk nog, borde anstränga sig mer. 

Den känslan har jag förstått är här för att stanna. Så det är väl bara att vänja sig. 

Och min logiska del av hjärnan säger mig att det nog inte är någon panik, han lär sig saker varje dag ändå. Jag vill bara inte att han ska gå miste om något. Tänk om jag missar att lära/visa honom något som han behöver kunna? Som fingerfärg. Eller bygga klosstorn. Eller leka med vatten. Eller prata? Jag kanske tänker att han är mindre än vad han är, att han klarar mindre än vad han gör? 

Hur umgås man egentligen med en 10-11månaders? Vad krävs? Fick han välja så skulle vi promenera från rum till rum hela dagen. Han går med bestämda steg, framåtlutad med ett fast grepp om mina händer. Sitta still, krypa eller ligga ner är pasé enligt honom, och därför också skittråkigt. 

Men vi kan ju inte bara gå? 

Nu när vi dessutom är riktigt snoriga och förkylda så kan vi ju inte leka av oss på ÖppnaFörskolan eller liknande. Kanske därför jag fick lite pedagogisk panik just idag. 

Fingerfärg blir nog bra det. Jag gör egen, det verkade så lätt med vatten, potatismjöl och fingerfärg. Älskar såna husmorsknep! 

Puss på er!