Är du hungrig?

Är du trött?

Ska vi bada?

Ska vi leka?

Ska vi gå med vagnen?

Vad vill du mig?! 

Till slut ger man nästan upp inombords och tänker att ett glas vin skulle sitta väldigt fint. 

Men man kavlar upp ärmarna och tar nya tag. 

Och det är ju inte så att allt fokus ligger på den lille enbart, nejnej. Här tvättas en maskin, här fixas lunch, här plockas undan, här planeras konferens för kvinnojouren, här yogas osv. mellan varven. 

Det skulle räcka nu med att Patrik ringer hem och behöver min hjälp att besluta något, planera något, eller bestämma något. Så tror jag på riktigt att jag skulle sätta mig ner och gråta. Nej inte sitta ner, det har jag inte tid med, jag skulle gå och gråta, samtidigt som jag hänger tvätt och försöker få Amadeus nöjd. 

Alltså mammor, fan vilka hjältar vi är. 

Heja oss! 

Nu förstår jag varför ni mammor genom åren har haft nära till irritation, tårar, sömn, kaffeabstinens osv. Vi är närmare alla känslor och balanserar på gränser varje dag. 

Vi får inte glömma att bakom allt detta praktiska vi faktiskt gör, så pågår ständigt en tankeverksamhet om VARFÖR Amadeus inte är nöjd. Samtidigt som man yogar för att försöka mjuka upp den onda ryggen, så går man igenom matsedeln i huvudet. Blir han verkligen mätt ordentligt? Gör jag rätt nu då med blandningen mellan ersättning, gröt, mat och frukt? Får han i sig ordentligt? Tänk om han inte äter det han ska? När sov han sist egentligen? Brukar han inte sova mer? 

Oså dyker den där hemska tanken upp:

Bodde det inte en skitstor spindel i tvättstugan, sa Patrik?! Vart är nu den?! 

Hörni. Jag behöver en stor kopp kaffe på detta. 

Amadeus? Nä han sover äntligen. Efter lunch (som jag hoppas han blev mätt av) och ett bad för att få bort mangopurén ur hans öra. 

Vi ska till BVC sen! 

Gissa om jag har 100 frågor till dom! 

Puss på er!