Men hur mår mamman då?
Mammaensamhet.
Att ständigt vara tillsammans med sitt barn, sällan få vara själv, men ändå kunna känna sig så ensam med sina tankar och känslor som inte riktigt är okej att yttra högt.
Att turnera runt med lilla Amadeus är underbart. Alla blir så glada att se honom!
Att få krama om honom! Att få leka med honom och hänga med honom. Såklart!
Och det är fullt förståeligt.
Dock så känns det lite trist att ha blivit nedgraderad till ledsagare.
Visst pratas det även med mamman, men då är det främst prat om Amadeus. Eller med Amadeus, fast igenom mamman. Eller så pratar man med mamman genom Amadeus, och då främst uppmaningar som indirekt antyder att mamman inte riktigt har koll
på vad Amadeus behöver eller vill.
"Förstår inte mamma att du är hungrig Amadeus? Får du aldrig nån mat?"
"Mamma säger att du ska sova men nej inte är du trött heller Amadeus!"
"Åh du är så trött Amadeus, får du aldrig sova?"
"Stackars Amadeus, ska du äta igen?"
Osv….
Alltså, indirekt, mamma känner inte dig alls, hon har ingen koll, va bra att JAG som betraktare förstår vad du vill, mer än den person som är med dig 24/7 och som faktiskt födde fram dig.
Självklart är detta aldrig menat som kritik eller som något dumt. Det är bara så vissa personer pratar utan att tänka på det.
Visst frågar man hur mamman mår! Emellanåt. Men då hela tiden med ögonen fäst på Amadeus och det som mamman svarar tas emot med ett leende mot Amadeus och de frånvarande orden "haha, jaja, så kan det va"
Men hur mår mamman då?
Jotack ganska bra.
Men hon är trött. Ofantligt, mentalt, fundamentalt trött.
Och jag börjar fundera på om det är nått fel på mina mammakänslor? Eller fel, det är ett hårt ord, men om de avviker från normen på nått vis?
Jag kan ärligt säga att jag skulle vilja ställa mig upp och ropa MEN JAG DÅ?! i vissa sammanhang.
Inte så att jag missunnar Amadeus uppmärksamheten, naturligtvis inte.
Vi mår bra som mamma/son, vi leker och utvecklas i våra roller varje dag.
Men jag saknar energi och tålamod.
Speciellt nu när han börjar kräva lite mer, när det gnälls lite mer. Oftast av ingen anledning alls. Mest bara för att få en reaktion.
Jag känner mig lite likgiltigt lugn i min roll, om ni förstår vad jag menar?
Borde jag inte vara mer exalterad?
Mer fascinerad av mitt eget barn?
Mer fascinerad över att jag är hans mamma?
När andra inte kan ta sina ögon ifrån honom, så sitter jag själv och letar efter kaffetermosen på bordet för att ta mig en tretår. Andra tycker att han är helt underbar. Jag nickar och ler men tänker inombords: underbar? Han är väl en helt
vanlig unge?
Andra har panik för att börja jobba, jag längtar till kontoret!
Andra mammor sitter och bedyrar hur UNDERBART det är att få vara mamma, ha barn och att det är meningen med livet. Jag undrar om jag är felprogrammerad som inte riktigt känner att det är meningen med mitt liv.
Inte alls så att jag inte trivs som mamma!
Men livet är så mycket mer! Eller?
Klart jag har känslor, och tycker det är mysigt i sängen på morgnarna, kul på babysimmet, roligt i olika sammanhang och rörande i vissa situationer. Men för det mesta så känner jag i princip ingenting speciellt. Allt är bara vardagligt
vanligt. Ni andra mammor, ska det vara så? Eller ska man ständigt gå runt med en fascination över att vara någons mamma?
Jag tror att alla mammor förstår att deras barn tar över spotlighten när de föds. Men det betyder inte att mammorna ska behöva famla i mörkret utanför ljuskäglan. Vi måste fråga mammorna hur de mår också, och faktiskt se dem i ögonen
när de svarar. Och höja taket för alla tankar och känslor som tar plats!
Vi måste ta hand om mammorna, som i sin tur tar hand om de underbara ungarna.
Puss på er!
Kommentarer
Trackback
