Många runt omkring utbrister ofta "men så fort det går! Så stor han blivit!" 

Och jag kan inte riktigt hålla med. 

Ja, klart han blivit större, min lilla humla, men att utbrista det med förvåning i rösten har jag så svårt att göra. Det är väl meningen att han ska växa…? 

Och att tiden går fort…njae, jag tycker den går i samma hastighet som vanligt. 

Ja jag vet, vad bittert realistisk jag låter. Jag vet att det är sånt där man ska utbrista när en bebis blir 6 månader, eller 1 år, eller 1 1/2 osv. 

Men jag har så svårt att fejka känslor som man "bör" känna och uttrycka. Jag brukar bara nicka, le, hålla med och säga "javisst!" När folk kommer med sina utbristningar. 

Men däremot så märks det att lilla humlan är 6 månader, för jisses vad många beslut som ska tas helt plötsligt! Matrutiner, smakportioner, eller rent av måltider. Gluten, inte gluten, ta det lugnt med laktos, trappa ner på ersättning, äta mat vid samma tider, äta mat tillsammans allihop osv. 

Hur vet man att han är mätt? Att han får i sig vad han behöver? Att han tycker om? 

Ersättningen har varit så "enkel" om man jämför. Där står det ju på burken: "210ml vatten, 7 strukna nått pulver, 5ggr dagligen." 

Det kan inte bli tydligare. 

Och nu ska man själv skriva matsedeln för veckan. 

Självklart förstår jag att det är något som ger med sig och det går ändå hyfsat bra. Men det är mycket tankar, och nu känner jag verkligen att jag skulle vilja sitta ner med andra mammor och höra hur andra gjort i detta mellanläge mellan flaska och mat?! 

Ett annat perspektiv på detta är ju att jag faktiskt firar 6 månader som mamma. 

Hur känns det?

Nämen underbart faktiskt! 

Jag trivs att vara mamma, det är roligt! Det känns naturligt, lugnt och tryggt, stabilt och härligt. Amadeus är nöjd för det mesta, han gapar så fort han ser en sked och sover numer i sin egen säng i sitt eget rum. Frid o Fröjd. 

Patrik har varit pappa i 6 månader. Och han är en fantastiskt sådan, påhittig, rolig, busig, energifylld, intresserad och omtänksam. 

Min kropp har haft 6 månader på sig att landa sedan förlossningen. Hur har det gått?

Jovars. Bäckenbotten är ju hittad, vi kämpar på med knipövningarna. Jag har fortfarande smärta i höfterna, och den blir ju inte bättre när man nu bär en 10kg’s klump. Och dessutom garanterat bär fel hälften av gångerna. Kroppen känns sliten och trött, men ändå pigg och på rätt väg. Magens alla funktioner har nästan kommit igång. 

Det är ju en annan sak som det aldrig pratas om: att många nyförlösta kvinnor känner av förstoppning, får hemorrojder och har problem med toalettbesök. Jag skriver under på allt detta! Och jag vet att det är många med mig. Inget att skämmas för säger jag, det är något vi får jobba med helt enkelt. Här har laxerande tabletter underlättat väldigt mycket! 

På mammakontot idag har jag gjort en sats Västkustgryta, och fryst in portioner till humlan. Jag ska göra köttfärssås i veckan, och frysa in även det.

Och imorgon ska vi baka med mormor, till dopet på lördag. Mycket nu! Men bara kul. 

På miakontot idag har jag druckit 3 koppar kaffe, njutit av solen när humlan sovit och gått en promenad i parkerna (självklart med vagnen). Patrik jobbar sent idag, så vi ska hitta på nått skoj på eftermiddagen, bada kanske? Eller gå en promenad till! 

Ta hand om er! 

Puss på er!