Jag är en bra mamma. Jag är en bra fru. Jag är en bra musiker. 

Mitt i allt detta så har en roll ramlat bort:

Jag är seglare. 

Vad händer egentligen när en roll faller bort?

När en grundpelare, som man balanserar sin identitet på, tas bort? 

Det blir helt enkelt obalans. Man snubblar till, och det tar ett tag innan man hittat sin stabilitet igen. Mentalt. 

Där är jag nu. 

Jag är inte längre en seglare. Jag kan knappast hävda det när jag seglar knappt 1 gång per år. 

Jag är född i en segelbåt. Jag har seglat sedan jag var liten och jag älskar livet på sjön. Närheten till naturen, att segla med vinden som drivkraft. Att lägga till vid olika öar. Dyka i från båten. Vakna upp med solen över spegelblankt vatten. Friheten och lugnet. 

Den rollen har varit min, men är inte min längre. Det är minnen jag nu bär med mig, men som inte byggs på utan som har stannat av. Rollen är också väldigt kluven, med seglarSM, identitetskrisen som blir när man växer upp med livet på sjön som tonåring, känslan av att inte göra rätt, att inte kunna prestera på andras villkor och att inte leva upp till andras förväntningar, osäkerheten i att inte räcka till som man är osv. 

Du som läser har säkert andra roller som ni kan relatera till detta? Kanske har ni tidigare spelat fotboll, sysslat med hästar eller annat, roller som inte får plats i "vuxenlivet". 

Vad gör man då åt detta?

Antingen så får man helt enkelt acceptera att det är något som tillhör historien och inte framtiden. Eller så får man ta tag i det och göra rollen till sin egen igen. 

Jag tror att det är där vi hamnar, jag och min familj. Vi vill inkludera vatten, frihet och segling i Amadeus liv. Men på våra egna villkor. På mina egna villkor. I en båt där jag är inkluderad och känner att jag kan, jag får och jag vill. Jag vill kunna titulera mig som seglare igen i framtiden, och det kommer jag att göra. När tiden är rätt och vi har landat i vår egen båt. 

Puss på er