Bäckenbotten & samtalsterapi
Godmorgon!
Här är det förkylt vill jag lova!
Trott att det varit pollen, men idag är jag så täppt i näsan på ett sånt sätt att det nog bara kan vara en hederlig rejäl förkylning.
Stackars Amadeus, han hoppar högt varje gång mamma nyser eller snyter sig! Livets hårda skola för honom just nu, haha!
Jag var på efterkontroll igår, så skönt att få bekräftat hur jag mår fysiskt. Och nej, det är inte framfall, utan "bara" slemhinnor, muskulatur osv som slappat till sig. Det kommer troligtvis sträcka upp sig på egen hand under det första halvåret. Men jag kan hjälpa det på traven med knipträning.
Spännande följdtanke här nu:
Hur vet man att man kniper rätt? Jag har gått och trott att jag gjort det nämligen, sen förlossningen och även innan. Men Marika testade mig igår, och sa att nej, jag gör inte på rätt sätt när jag kniper. Jag liksom krystar istället, så jag gör helt enkelt åt fel håll! Med fel del av muskulaturen. HUR ska man veta det?! Som tur är så är hon bara världens bästa barnmorska, så hon signade upp mig hos en fysioterapeut som ska hjälpa mig att hitta min bäckenbotten, för den är tydligen på rymmen.
Sen hade vi också ett intressant samtal om förlossningen, baby blues, hormoner och det mer mentala måendet. Och även här är hon ju bara världsbäst som fångar upp mig mellan mina rader och sätter fingret på så många rätta punkter. Jag mår ju mycket bättre idag än vad jag gjorde i hormonbubblan i början.
Men jag känner fortfarande att jag är lite disträ. Att jag inte riktigt kan greppa att Amadeus kommit ur mig, även om jag förstår det på pappret såklart. Förlossningen gick så fort, och vi fick nog åka hem lite väl snabbt egentligen. Jag hann inte med mentalt. Och var nog i chock första tiden. Mer än vanligt börjar jag förstå. Jag kan också ibland känna mig lite likgiltig och inte helt glad. Jag går liksom lite på sidan om mig själv, och kan inte riktigt längta framåt som Patrik kan. Jag är nog fortfarande lite autopilot. Jag saknar Mia 100%. Jag är kanske Mia till 75% idag. Och jag har nöjt mig så, tänkt att resterande 25% kommer säkert, man är nog lite loj under småbarnsåren med sömnbrist osv. Det är nog som det ska vara, fake it ’til I make it. Jag har också varit orolig för att jag inte riktigt ska kunna njuta av bröllopet. Tänk om jag inte är i nuet då heller? Inte riktigt kan vara glad till 100%? Patrik vill ju inte gifta sig med Mia 75%! Och tänk om jag missar min egen glädje?!
Marika fångade upp detta, och skickade en remiss till samtalsterapi. Heja sjukvården verkligen! Och heja Marika, världens bästa!
Det blir bra att få bolla lite, få bearbeta lite och få hjälp att hitta nuet och glädjen.
Summan av kardemumman: jag ska få hjälp att hitta mina resterande 25% för att bli hel i mammarollen och i Miarollen. Och jag ska få hjälp att hitta min bäckenbotten som tydligen är på vift.
I övrigt mår vi bra! Är det någon som mår bra så är det Amadeus, han växer och frodas, snackar och härjar och är en glad liten kille.
Ta hand om er!
Puss på er!
Kommentarer
Trackback
