tror jag
är de så här de känns att vara arg alltså?
arg på allt. på allt runtomkring. på mig själv.
men speciellt på dig.

du som så länge varit en stöttepelare, någon att skicka
en tanke till. någon att ringa o besöka o prata med.
någon som jag under massor me år behövt försvara inför
mina vänner som alla insåg redan från början vad du va
för nått. någon som jag tagit hand om, fixat för o pysslat med.
Någon som jag trodde va värd allt guld o diamanter.
någon som jag trodde va värd mig.
Men nej.
alla vänner i alla år har nog haft en gnutta rätt.
du har gett mig mycket. Men mest ont.
Mest trubbel. Mest funderingar.
Jag orkar inte.
Ändå sitter jag här o skriver om dig, till dig.
Ödslar ord på dig.
Ord som jag skulle kunna spara o säga till nån som
bryr sig och är värd att vara arg på.
Det är inte du. Du är inte den personen.

Kanske borde jag ha lyssnat på mig själv för två år sen
då jag skrev den här korta dikten till dig:
"Orkar inte längre vara stark.
Orkar inte ta emot när du faller.
Orkar inte ens ta emot mig själv.
Skulle vilja be dig orka ett tag.
Men du slutade orka innan mig.
Och någon måste väl orka"

nu när jag tänker efter har många dikter o låtar handlat
om dig. DU har fan även fått många dikter och låtar.
En som t.o.m. är inspelad på skiva.
Och du har brytt dig o sagt tack hurmångagångersadu?!?!?"?!
%#=???"%")?)%)")=!?

jag är arg.
Det måste vara så här de känns att vara arg.
DU har gjort mig arg.
Grattis.