Jag har absolut ingen åldersnoja. Att bli äldre känns just nu bara positivt, förutom att det ger mig en liten känsla av att jag måste hinna med. Ospecificerat vad. Jag måste bara hinna med. Att leva. Att uppleva. Att känna. Att vara. Och det i sin tur gör att jag tänker igenom pusselbitarna som bildar min vardag. Det ska kännas meningsfullt och lustfyllt, både i privatlivet, på fritiden, hemma och på jobbet. annars är det inte rätt. Det är inte värt att gå runt och känna att någon del är bristfällig, tråkig eller rent av energislukande. Det är helt enkelt så att jag inte har tid med såna känslor.

Just nu är jag inte mitt bästa jag, i en av alla mina roller. Vilket säkert kan bero på många saker, men framförallt för att jag inte känner mig delaktig. Min motivation och kreativitet får inte komma fram, och jag känner mig platt, tråkig och oengagerad. Jag försöker vända det, och tittar inåt för att se om jag är en del i problemet. Eller om det helt handlar om miljön omkring. Svårt. Jag vill så mycket men känner hur jag blir en trotsig tonåring i vissa situationer. Självklart har jag en del i det här, men jag tror att mycket beror på yttre faktorer. Svårt som sagt. Jag vill inte heller vara mer specifik än så här, för jag vill inte hänga ut någon. 

Jag tänker också att man ju inte kan trivas i alla situationer och roller. Man kanske bara få acceptera det. Och gå vidare. Just nu är de viktigaste personerna i mitt liv min man och min son, allt annat känns liksom inte lika brådskande. Och att lägga tid på något som inte är förknippat med mig eller oss känns ologiskt för min hjärna. 

Har hur som helst haft en magisk födelsedagshelg, med champagne, god mat, fika, skratt, familj och vänner. Tack snälla för det, alla inblandade! 

Jag ska ta mig en funderade på om alla mina roller känns bra, enligt leva nu-principen. Livet är som sagt för kort för att nöja sig, man ska få vara sig själv och få ta fram sitt bästa jag i alla delar av sitt liv. Så är det bara. 

Puss på er!