Nu är det faktiskt svårt
Den här perioden av föräldraskap är faktiskt klurig. Just nu är det många ordväxlingar här hemma, mycket frustration, många NÄÄÄÄÄÄÄÄJ, många djupa andetag och en hel del "backa från situationen - och gå in igen".
Det är faktiskt svårt att vara förälder till en treåring som upptäcker sina känslor, sin vilja och utforskar hur långt han kan pusha gränserna. Och ibland, IBLAND, blir jag faktiskt ledsen eller arg på riktigt.
Hur kan en 3 åring reta gallfeber på mig på det sättet? Helt sjukt…
Man försöker hålla lugnet, vara pedagogisk, prata om känslor, stå fast vid sitt Nej, och hålla i ramarna. Men ibland (väldigt ofta just nu) känner jag bara för att ge med mig i allt.
Jag orkar inte diskutera om att man måste kissa innan man åker till förskolan. En del av mig vill bara skrika tillbaka "men kissa på dig då!"
Men det gör jag såklart inte.
Det här tar på mig! Det här är inte en rolig fas.
Jag börjar på riktigt tro att jag pratar på en frekvens som inte hörs. För ingen kan ignorera alla mina Stopp och Nej på det sättet. Det kan bara förklaras med att jag faktiskt inte hörs.
Ikväll, kröp Amadeus upp i min famn, och jag sa:
"Är vi sams nu?"
"ja" svarade Amadeus
"För du vet ju att jag tycker om dig väldigt väldigt mycket" fortsätter jag
Och Amadeus lägger in dödsstöten:
"Men jag tycker bara om dig liiite liiite, jag tycker mest om pappa"
Tack.
Tack för den.
Motivation till den verbala fajten imorgon bitti gällande att man måste ha kläder på sig, borsta tänderna och andra primära saker, höjdes inte direkt.
Nej. Det här är inte min favoritfas som förälder
Puss & Gonatt
