Det blir aldrig klart. Det kommer alltid finnas sysslor att göra, rum att städa, matlådor att preppa, tvätt att tvätta, saker att plocka undan, inköpslistor att beta av, utflykter att planera och saker att boka. 

Ändå är det som att jag försöker städa undan för mig själv. Ge mig själv rum för vila, återhämtning, soffhäng och annat -sen. 

Bara jag gör klart allt som måste göras först. Och gärna gör lite av det som måste göras sen också, för om jag gör det redan nu så är det ju klart sen när jag hade tänkt att göra det. 

Och då! 

Då! 

Kan jag göra det som jag hade tänkt göra ännu längre fram i tiden, för till slut så kommer jag ikapp med allt och DÅ är allt klart och DÅ ska jag….. 

Ja vad är det egentligen jag strävar efter? 

Det finns ju alltid saker att göra, måsten som jag själv hittat på måste göras. Krav som jag ställer alldeles för höga -på mig själv. 

För jag kommer aldrig i kapp mig själv.

Det tar aldrig slut på strumpor, leksaker, prylar och annat som utav "någon" placerats på matbordet, under sängen, mellan kuddarna i soffan, bakom tv:n osv. 

Jag ger inte mig själv mer tid sen.

Jag bara ger mig själv mindre tid nu. 

Och så vill man ju inte ha det. 

Vad gör väl en stekspade bakom soffkuddarna, dammråttor i hörnen och strumpor under köksbordet om 100år? 

Inget. 

Men en missad stund i nuet går aldrig att få igen. Ett samtal med min underbara son, barfota i gräset kollandes på en humla. 

Det är kvalité. 

Puss på er!