Ikväll kände jag för första gången lite panik över att min tid med Amadeus på heltid är slut. Att han börjar i förskola i höst och att andra vuxna ska träffa honom mer än jag. Att andra vuxna ska lära honom nya saker, och att jag inte längre kommer vara med när han gör allt för första gången. 

Mest panik har jag nog för min mammarolls skull, tänk om han glömmer bort morsan? Han kanske har så kul där ute i livet att han inte vill komma hem igen? 

Panik har jag också över att jag missat tiden jag hade med honom hemma. Att överhuvudtaget ha ett jobb känns plötsligt larvigt, mitt verkliga jobb är ju med honom! 

Och jag är inte klar! Jag har inte mammat färdigt än! Jag vill inte!!!!

Alltså på riktigt.

Mammor.

Är det såhär det ska kännas? Är det såhär ni har haft det, och har det alltså? Jag är som vanligt sist på bollen i min mammaroll, lägger ingen värdering i det, utan bara konstaterar. 

Nu önskar jag bara att jag kan få vara ledig snart. Och hemma med mina pojkar. Det finns inget bättre! Helst skulle jag vilja ställa in allt i kalendern för 1 år framöver och bara vara här. I det här. Med mina pojkar. Så om det sitter en "stör ej" skylt på dörren inom snar framtid, är det bara jag som ser till att njuta av tiden jag har, just här o nu. Med mina pojkar. 

Puss på er!