Kul. Tycker vi vuxna. 

Han har gått upp massor i vikt och skjutit i höjden på 1 vecka, så självklart förstår man ju att kroppen är lite i chock. Magknip, växtvärk och kvällsoro. Heja vilken fantastisk kombo! 

Lösningen på detta? 

Att han vill vara klistrad på oss, och amma helst hela tiden. Dygnet runt. 

Och vi tröstar, kramar, gosar, matar, gungar, badar och finns här så mycket vi bara kan. Men, ibland växer känslan av hopplös frustration. Inget hjälper, och man vill bara lägga sig bredvid och skrika ännu lite högre för att få tyst på honom. Gör man det? Nej, man håller skriket inom sig, biter ihop och tröstar lite till. 

Är det okej att längta efter en tid då han är äldre, har lite rutiner och vardagen har återfått lite struktur? Får man spola framåt ett par månader? När man pratar med vissa andra föräldrar så får man alltid höra att man ska njuta, alla faser har sin charm sägs det. Man ska tänka på att denna tid aldrig kommer igen, och man ska ta vara på varje minut. 

Jag har lust att bara säga TACK GODE GUD för att denna fas aldrig kommer igen. Denna lilla humla (jag kallar honom för humlan) är underbar och älskad SÅKLART, men jag längtar framåt ett par månader. Då vi introducerat ersättning, har landat ännu lite mer och han inte skriker när man sätter honom i bärsele. 

Jag längtar också efter att få vara vuxen. Få hänga med min blivande man, utan att ett bröst hänger ut, mjölkfläckar på tröjan, kräks i håret och sura uppstötningar pga mängden kaffe som intagits. Datenight i mars comming up, och jädrar vad denna morsa ska njuta! 

Livet annars då? 

Jo, Patrik är hemma en vecka till, vi har precis dammat av covid här, men klarat oss lindrigt. Jag ska få sjunga med mina tjejer idag, SOM JAG LÄNGTAT!! Få känna mig lite som Mia, och inte bara mamma. Om än bara för en dryg timme. Och det blir ingen jävla amningströja på inte. Här blir det klänning och mascara på! 

Slutligen; kan man känna allt detta och ändå älska sitt barn, sitt liv och sin situation? 

Javisst. 

Det är det fina med känslor: alla får plats och alla får finnas. 

Tips: en pod jag börjat lyssna på: 

Föräldrarapporten

Här snackas det livet med småbarn på ett ärligt, naket och transparent sätt. Så skönt även om man inte känner igen sig i allt. 

Ta hand om er! 

Puss på er!