Den bubblan krakelerar här nu, på ett positivt sätt! Eller jag tror det iallafall, om jag nu någonsin varit i den där bubblan?

Men i nån slags bebisdimma har jag varit iallafall! Och dimman lättar så sakteliga. 

Jag kan ju inte heller påstå att bubblan/dimman har varit särskilt mysig för mig. Faktiskt så tycker jag att mysfaktorn ökar för varje dag som går nu, ju mer dimman lättar så att säga. Amadeus växer och börjar visa mer och mer av sin personlighet, och jag älskar det! Jag blir mer och mer trygg i mig själv, och i mitt nya jag. Jag tar Amadeus trygghet, glädje och välmående som ett kvitto på att jag klarar av det här! Vi mår ju bra! 

Det är ju nästan tabu att säga att man som småbarnsförälder sover om nätterna, men det är just det vi gör! Vi sover gott alla 3 i familjen! 

Peppar peppar… 

Amadeus har självmant slutat äta på nätterna, vilket innebär att jag har slutat amma helt nu. Och för oss var det helt rätt beslut. Jag mår så bra i det!

Glad Mia = glad bebis = glad Patrik! 

Självklart är det olika för olika familjer, och alla perioder eller faser upplevs ju olika av alla. Men min sanning är att jag inte mådde bra av att amma, och att min bebisbubbla snarare var en bebisdimma som jag mest kände mig vilsen i. Det vet vi ju alla att man blir trygg när dimman lättar och man kan se vägen framför sig igen. Nu längtar jag till bröllopet som närmar sig med stormsteg! 

Idag ska jag dessutom träffa sjukgymnasten/fysioterapeuten Johanna som ska hjälpa mig att hitta min bäckenbotten. Och jag är orimligt taggad på det! Jag känner att jag saknar min bäckenbotten och den behöver lokaliseras nu, jag är redo! 

Tänk. Har jag tur så är jag både odimmig, utsövd och komplett med bäckenbotten när jag säger JA till Patrik framför prästen. 

Vilken lycka! 

Puss på er!