Amadeus stackarn har varit förkyld, och hade tungt att andas. Så vi hängde på lasarettet ett par timmar på midsommarafton. Han fick inhalera adrenalin och dricka kortison, nu är han bättre. Förutom den där eländiga hostan, men andningen är som vanligt. 

Skönt!

Det är ju så svårt att se sitt barn ha ont och inte kunna hjälpa. Tack och lov för sjukvården! 

Jag har blivit väldigt duktig på att filtrera mina sociala medier. Tagit bort många konton som jag känner har påverkat min kroppshets och lagt till konton som inspirerar och får mig att må bra. Men, jag märker nu speciellt efter midsommar, att allas underbara bilder, filmer och firanden påverkar mig. Jag får dåligt samvete för att jag inte kunde ge mitt barn en midsommar i skärgården, på västkusten, i Dalarna eller på något annat idylliskt ställe. Med midsommarstång, små grodorna, blommor i håret, barfotafötter, jordgubbar osv. Eller ja, just jordgubbar åt vi ju förstås i mängder hemma. Men ändå. 

Jag veeeet att det kommer fler år, och jag veeeet att han har varit sjuk och jag veeeet att det bästa för honom  var just en lugn dag hemma. Men ändå. Jag blir lite deppig av alla andras glädje. Absolut inte missunnsam! Bara avundsjuk och lite nedslagen. 

Jag känner mig också väldigt kluven till seglingen. Det hör lite ihop med midsommar. Jag önskar att jag kunde få ge Amadeus en barndom som innehåller segling, vatten, öar, sol, bad från båten och korvgrillning på klippa. Precis som jag fått växa upp. 

Men jag har en lite skev relation till båten. 

Jag är uppväxt i den, jag känner varje vrå, och jag kan henne utan och innan. Jag kan segling, jag har gjort det sen jag var liten. 

Och ändå ger båten mig ångest. 

Jag tror att det är för att jag aldrig fått lära mig ordentligt. Jag är ju tjej, och tyvärr så betyder det att jag räknats bort automatiskt. Jag har tappat räkning på alla de gånger min pappa eller min bror ska berätta för mig hur jag ska skära i storseglet. Eller vilken som är cunningham. Eller hur skoten ska vara (på utsidan av det vantet osv) 

Varje gång har jag lust att säga JAG VEEEET!

Och ändå så matar det mig med en osäkerhet. Tror de inte att jag kan? Jag kanske inte kan? Om de är så oroliga för mig på båten så kanske det stämmer? Jag kanske faktiskt inte kan..? 

Fast jag vet. Att jag kan. Minst lika bra som  någon annan.  

Men jag har kommit till en punkt där jag gett upp. Jag tar inte båten själv, för jag har börjat tvivla på mig själv. Och jag vill verkligen inte att de ska få vatten på sin kvarn. 

Älskade båt. Som var min bästa vän när jag va liten. Så många gånger jag kröp ända längst fram i fören, låg där ovanpå seglen och berättade hemligheter för dig. Fina minnen. 

Jag kommer tyvärr överge dig, och istället skapa egna minnen för mig och min familj. I en egen båt. Där jag ska mata Amadeus med så mycket självförtroende att han vill segla själv i framtiden. För att han vet att han kan. 

Puss på er!