Det kändes fint att få känna igen sig i varandra, att dela erfarenheter, tips för att komma ur och komma igen. Just nu är mitt största dilemma att återigen inte leva däääär framme utan vara här o nu. Att inte planera för nästa veckas middag - när det är måndag idag och denna vecka knappt har börjat. Samt att vara lyhörd på kroppen och inte ha för stora krav. Låta den vara lite, andas med motgångarna och försöka spara på energin. 

Det är lättare sagt än gjort. Bara för att man har verktygen med sig sedan tidigare, betyder det inte att allt funkar som sist. 

Mitt andra samtal igår hade jag med min sambo. Min trogna vapendragare i denna utmattning. Som står på sidan om. Stöttar, peppar, lyssnar fast han har svårt att relatera. Det är en bedrift som jag är tacksam över. Det kan inte vara lätt att hänga med i min hjärntrötthet, i min kropps obalans eller i mina humörsvängningar när man inte har något att själv relatera till eller grunda sig i. Men han står där, trogen och stabil. Kommer med tips o råd och vill hjälpa. Det är kärlek. Och vänskap. 

Vi är fler än vad man tror som lever med sviterna av en trasig hjärna och en kropp som inte fått vad den behövt. Framförallt är vi tjejer verkar det som, även om jag även har killkompisar som vittnar om det. Att ha ett samtal, att dela tankar och se att vi känner igen tecken i varandra hjälper. Våga prata, våga fråga och framförallt - våga lyssna. 

Om du har svårt att greppa vad den andra personen berättar så känn dig tacksam, det betyder bara att du tagit hand om dig själv på rätt sätt. 

Ta hand om er!

Puss på er!