Jag är så otroligt pepp på dig! 

Det känns så klyschigt med nystart när det blir ett nytt år men jag älskar den känslan! Att man liksom får stänga 2023 bakom sig, ta med sig erfarenheter och minnen, och sen öppna det nya kapitlet 2024. Blicka framåt, känna att allt är möjligt och också att allt är lite ovisst. Vad ska hända? Hur ska detta år bli? Spännande spännande!

Egentligen är det ju bara en helt vanlig måndag, ingen skillnad från igår förutom att det på pappret är en annan siffra i slutet av året. Men det känns ju inte det minsta magiskt om man tänker så! Nä, jag väljer att känna förändringens positiva vindar, fyllas av hopp och livslust och tagga igång året med träning, spenatsmoothie och ett besök på Yasuragi på onsdag. Här ska kropp och knopp rensas! 

Vi hade barnvakt igår.

På nyårsafton. 

Det är nästan så jag skäms lite för det finns en känsla i mig, att man inte GÖR så när man är vuxen och mamma. Man ska fira in det nya året som en familj, tillsammans och barnen ska vara med. Punkt slut.

Men vi hade barnvakt. Och jag dansade i Lindas vardagsrum till 02.00 inatt. En sån underbar kväll! Vilket nyår! Fantastiskt mat, goda drinkar, fina samtal, skratt och dans. 

Amadeus hade det supergosigt hemma hos farmor och faster. Han sov gott när mamma buggade loss till gamla godingar, som den tant jag innerst inne är. Så jag tror nog att det va en väldigt bra lösning för alla inblandade. 

Men nästa år är vi samlade. Då ska vi fira tillsammans, det känns i hela mammahjärtat. 

Apropå mammahjärtat. 

Det har verkligen börjat slå i en fastare takt. 

Jag upplever såna starka typ biologiska(??) känslor nu som mamma, känslor som jag absolut inte känt innan. De har kommit krypandes under hösten. Typ sen han började komma in och sova hos oss på nätterna. 

Känslorna är väldigt fina, starka och sköra.

Och de skrämmer mig också! 

Om kvällarna, när han somnat, så sitter jag lite på helspänn. Reagerar direkt om han hostar till, andas lite tungt eller rör sig ljudligt. Jag är som en surikat i soffan direkt. Sträcker på mig, tystar tv:n och är i startgroparna för att springa in till honom, hela mitt mammahjärta vill också springa in och bara lyfta upp honom. Ha honom nära så jag vet att han mår bra, att inget är fel. 

Samtidigt som jag får en liten panik-känsla i kroppen? Och tänker "nej för guds skull vakna inte! Jag har egentid!"

Det är sån turbulens på känslor inombords ibland att jag blir snurrig. Och det där mammahjärtat, som vill hålla honom nära nära nära, det ligger liksom djupt? Det känns som att det är något fundamentalt? Som att det liksom ligger bakom alla andra känslor. Det känns verkligen som något biologiskt. Skitkonstigt och svårt att ta på. 

Jag misstänker att det är dessa känslor som många upplever redan från starten? Jag är som vanligt sen på bollen, men det var ju också en tuff start för mig i min mammaroll. 

Och med det mammahjärtat så var det dubbelt svårt att ha barnvakt på nyårsafton. Och det kommer bli svårt att åka till yasuragi på onsdag, även om jag vet att han kommer få det bra med farmor. Men mammahjärtat vill just nu inget hellre än sitta och kramas. 

Fin känsla, stark känsla och också en känsla jag stött bort av rädsla för att den är så annorlunda. Jag känner inte igen den. 

Och en anledning till, (döm mig inte nu) jag vill inte "vara som alla andra" . Jag vill inte sälla mig till gruppen mammor som sååå länge mantrat för mig om den där specifika mammakänslan som jag inte känt förut. Missförstå mig rätt, jag ÄLSKAR att så många mammor runt mig älskar att vara just mammor och har massor med mammakänslor. Men det har varit och är fortfarande väldigt främmande för mig. 

Inget fel med det såklart. Alla känslor är riktiga! 

Ja ni hör ju. Inte konstigt att man blir snurrig med så många tankar och känslor i kroppen! 

Men nu ska jag gotta mig i mammahjärtat ett tag. Utforska det och låta mig själv bli riktigt mammig, på det sätt som jag kan bli. 

Men också låta mig själv ha barnvakt ibland. Allt är bäst i balans. 

2024, nu kör vi! 

Puss på er!