Alltså vänner, vad vore man utan dom?!  

Efter en brutalt ärlig analys av mig själv, där jag på riktigt öppnar upp mig och berättar att jag är rädd för att jag inte känner tillräckligt. Att jag borde känna mer, om allt. 

Att åka hem till mina pojkar inte borde kännas lika neutralt som att handla på extrapris på Maxi (ni som känner mig vet att jag går igång på extrapriser på mat, då vaknar kupongjägaren i mig!) 

Jag letar efter känslostormar, ofantliga varma känslor i bröstet, explosioner och tårar. Istället finner jag bara ett lugn, en trygghet, en ro och en neutral "axelryckningskänsla" när jag tänker på min familj. Dom är där, jag älskar dom och dom älskar mig. Det är inte märkvärdigare än så. 

Jag är känslolagom. 

Men tänker jag efter, så hade jag samma neutrala lugn under graviditeten. 

När andra vevade igång om hur fantastiskt det va, så va jag neuralt lugn, axelryckslugn. Jag va gravid, än sen? Det har kvinnor varit sedan livets början. Det är det mest naturliga i världen. En biologisk funktion. 

Jag va känslolagom. 

Och tänker jag riktigt noga, så har jag nog alltid varit lite så, känslolagom. 

Tårar kommer ofta i sorgliga situationer, men sällan av lycka. Och om jag ifrågasätter om jag är helt känsloneutral, så får någon av er gärna påminna mig om min totala gråtfest framför prästen på bröllopet. Jisses. 

Nej, jag är nog helt enkelt ingen känslostormsmamma/fru. 

Jag är känslolagom. Känner jag mindre för det? Antagligen inte. Känner jag tillräckligt? Förmodligen. Är jag en bra mamma/fru? Fråga mina pojkar, men de svarar antagligen JA. 

Är alla känslor tillåtna som mamma/fru?

Naturligtvis. Du äger dina känslor, alltid. 

Puss och Godnatt på er!