För att i andra perioder ständigt känna mig otillräcklig, ha så kort stubin att allt irriterar och minsta lilla grej får mig att gnissla tänder. Att hela tiden känna att man behöver be om ursäkt till framförallt Patrik men även andra runtomkring, för att man hela tiden känner att man behöver be om ursäkt för allt man gör. 

Att inte känna att man duger, just för att man inte känner igen sitt eget beteende. 

Att fastna i de lite mindre bra perioderna är tufft, för den enda personen som kan dra upp mig är jag själv. Och det blir tröttsamt i längden att ständigt behöva jobba med sig själv. Aldrig ledig. Aldrig nöjd. 

Idag är en dålig dag. Det va igår också.

Man måste "förlika" sig med att situationen är som den är och inte går att skynda på.

Men jag har ju förfan förlikat mig med detta i snart ett år! Jag är trött på det här nu! 

"Ryck upp dig", "bestäm dig för att må bra", "känn inte efter så mycket", "det finns dom som har det värre".

Ja självklart. 

Men tro mig. Ingen vill vara här med sig själv. Jag rycker upp mig själv dagligen, men kragen jag tar i börjar bli utnött och trådig. Och just nu behöver jag inte känna efter, känslorna känner mig. Jag styr inte ens själv. 

Jaja. Det finns alltid dom som har det värre. Det är fruktansvärt sant. Och sorgligt. 

Och jag ska försöka bestämma mig för att må bra. Bara jag slapp skuldkänslorna mot alla runt om, och bara jag slapp känna mig klumpig och otillräcklig för att jag är där jag är just nu. 

Rycker upp mig själv en dag till. 

En dag i taget. 

Tack för ordet!  Sanna ord om utmattning, det borde finnas fler sådana! 

Ha en fin tisdag & ta hand om varandra!

Puss på er!