Tänk att det ordet kan användas så många gånger på en dag? Och tänk hur det ordet nästan kan kännas som ett fult ord till slut? Som ett "slit o släng" ord. 

Det är ju också en titel man är stolt över och visst blir man varm i hjärtat av ett ömt litet "mamma" i rättan stund. Men. Ofta känner jag en pirrande frustration över att ordet Pappa inte alls är lika frekvent förekommande?! Kan vi inte slita ut de två orden lika mkt? Jämställdhet tack.

Treårsåldern är också… en fantastisk ålder… guuuud vad det är mkt egen vilja, många nej (läs; NEEEEEEEEEJ!) och många dumma mamma. Där har vi "mamma" igen. 

Idag t.e.x hade han ett meltdown på 48 minuter som berodde på att han inte fick gå först upp för källartrappan. Eller, från första början för att han inte fick äta snacks innan middagen. Vilket egentligen började när han fick en KitKat hos frissan, vilket I SIN TUR började med att hans klipptid blev tidigarelagd och jag löste "hungrig mage efter förskolan" med 1 drickyoghurt, 1 banan och lite majskrokar. Dumt av mig att introducera snacks/mellis, men vad gör man. 

HURSOM! 

Han låg o skrek o grät på golvet i 48 minuter. Innan han gav upp och kom o satte sig för att äta. Vad gjorde jag o Patrik i 48 minuter? Vi lagade mat, pratade om dagen, hann faktiskt nästan äta upp vår mat också. Allt till ljudet av en frustrerad 3 åring som vi självklart försökte prata med ungefär var 4e minut. Men har en 3åring låst sig så har han, iallafall vår envisa självständiga Amadeus. Underbar fas detta. Och alla vi möter brukar lägga huvudet på sned och säga "jag är ledsen - det blir värre" 

Patrik.

Har haft lunginflammation. Och ja, han har verkligen varit superdålig vilket eskalerade i att jag körde honom till akuten en morgon innan jag åkte till jobbet. Vilket resulterade i en stark dos antibiotika. Underbart.

Jag har tyckt synd om och varit orolig för min älskade man, tro inget annat. Men. Kan vi också stanna upp ett tag och ge mig en liten klapp på axeln? Att rodda ett hem med allt vad det innebär samtidigt som jag också roddar en sjuk mans alla önskemål och behov. OCH presterar på jobbet. Kanske är trevlig emellanåt. Heja mig! Jag borde också få en dos av stark medicin efter detta känner jag. 

Och ja - jag är såklart tacksam för att han är på benen igen. Aldrig kul att se den man älskar sjuk. 

Jobbet. 

Är turbulent på så sätt att det händer grejer i organisationen. Men, och detta kan ju låta aningen okänsligt: jag trivs som fisken i vattnet med min nya roll. Jag tycker det är superkul att utmanas, att få räknas med och att få känna mig lyssnad på och "använd". Använd i den bemärkelsen att mina tidigare kunskaper och erfarenheter får komma fram. Jag märker att några kollegor inte riktigt vet vart de har mig just nu, jag tror att jag faktiskt inte visat min röda sida på jobbet förut. Vilket är förståeligt. Det är nog en del i att bli äldre också: jag tvättar bort lite av ytan på mig själv med åren. Man närmar sig liksom kärnan mer och mer. Och min jobbpersona är i grunden en röd person: alltså en målinriktad, resultatdriven person som tycker om att problemlösa. Jag vill ha fakta och känna att min tid är meningsfull. Det gör, har jag förstått, att jag ibland kan låta hård i tonen eller rent av irriterad och arg. Det måste jag ju jobba bort såklart - men jag känner också att jag inte orkar göra mig till. Jag tycker helt enkelt inte om att ödsla tid på kallprat som inte leder någonstans rent jobbmässigt. Kort, konkret och effektivt. På jobbet jobbar man. Kallprat tillhör fritiden. 

Livet.

Här kallpratas det! Här är jag mitt vanliga privata jag, med en uttjatad mamma-titel och ett slitet fru-hjärta. Med en varm tacksamhet ser jag hur kalendern fylls av roliga stunder med vänner, bubbelkvällar, sångstunder, segling, aw:s, bowling, middagar m.m

Jag njuter av att ha så många fantastiska vänner omkring mig som känner mig med alla mina sidor. Som tar mig för den jag är och där jag inte behöver försvara reaktioner eller tonlägen. Som vet att jag är stark som en oxe mentalt, men också sårbar som en hundvalp. Det ena behöver inte utesluta det andra. 

Det händer mkt även här, bland vännerna, främst längtar jag efter att två av mina närmsta vänner flyttar närmre mig och varandra. Att vi 3 ska kunna ses oftare och mer spontant i vardagen gör mig alldeles pirrig! 

Summa summarum: jag lever! 

Puss & Gonatt på er!