Amadeus somnade på soffan innan 19.

Patrik spelar dator i källaren. 

En typisk lördagskväll som 36åring.

Om någon hade sagt det till mig för 5-10 år sedan så hade jag antagligen tänkt att nääää, alltså det är klart man kan ta en soffkväll NÅNGÅNG men att det skulle vara standard? 

Varje lördag?

(Varje kväll….?) 

Osannolikt.

Men så är det.

Och ibland känns det skönt.

Obrytt på något sätt.

Men ibland känns det också ensamt. Som att världen pågår, livet pågår därutanför och här sitter jag och slösar bort min tid. Skapar inga minnen alls och låter ännu en kväll passera.

Ensam.

Undrar om man successivt blir ofrivilligt ensam när man blir äldre? Som att man sluter sig i sitt skal. Sakta sakta. Som en sköldpadda som tittade ut i 20 års åldern och nu sakta sakta retirerar in igen. Som att intrycken räcker för en livstid. Nu behöver vi bearbeta. 

Man umgås på ett annat sätt nu. Ett mer förnuftigt sätt. Inrutat. Planerat. Tråkigt?

Det står i kalendern. Långt i förväg. 

Och herre jösses - om någon spontant skulle höra av sig med spontana idéer?? 

Då får man nästan lite magsår. Och kryper nog hellre ner i trygga soffan. För man kan ju inte bara ses spontant en kväll?! Som 36åring?!

(Ändå är det nog de man i hemlighet längtar efter, att någon bara ska plinga till…spontant)

Sa jag att jag och min frisör pratade om städning häromkvällen? Jodå. Bästa sättet att få bort kalkbeläggningar. Ättika vs bikarbonat. Icke att förglömma citronsyra! 

Herregud.. är jag verkligen bara 36? 

Min inombordstant har börjat få ta lite för stor plats. Jag menar; LEV LITE FÖR GUDS SKULL!

Livet pågår ju! Gör något som kan bli en fotobok! Något att le åt! Skratta åt! Eller skämmas för! Bara gå ut och gör något!

Dina fårskinnstofflor kommer inte sakna dig! 

Så tänker jag ibland.

Och sen går jag och lägger mig. Inte för sent.

Det är ju en dag imorgon också.

Puss & Gonatt på er!