Nästan 2 månader in i året så är det med mig iallafall. Jag försöker ha det bakom örat i alla sammanhang. Förstå andra jag möter, förstå situationer, vad de kan göra med människor, och framförallt: förstå mig själv.

Förståelse kommer ofta hand i hand med acceptans. Man måste inte alltid förstå och hålla med. Men man måste nästan alltid förstå och acceptera. Iallafall jag.

I backspegeln kan jag verkligen se att jag inte alltid haft rent mjöl i påsen. Jag hade behövt stanna upp - analysera situationer och relationer - fått förståelse för mig själv och andra - för att sen kunnat acceptera och släppa. Istället har jag (precis som alla andra) stunder, personer, relationer, reaktioner och beteenden som inte är de vackraste. Man är ju inte stolt över allt man gjort precis. Men med andra ögon, och ordet förståelse bakom örat kan jag ändå acceptera så här i efterhand. Jag gjorde det bästa jag kunde med de verktyg jag hade då. Situationer och relationer lockar inte alltid fram det bästa hos personer. Förståelse. 

Också förståelse för mitt mammaskap. 

3 år in i det hela har jag landat i min mammaroll & kropp. Jag har tagit ett stort steg i att ha förståelse för mig själv. Och inte genom någon diet eller missunnsamhet. Nej nej tvärtom, här har unnats livets goda! På ett balanserat och bra sätt. Förståelse för vad jag behöver just nu. Även om hjärnan fortfarande kan gå på om det där träningspasset som inte blev av ikväll heller. Så kan jag ha förståelse för att småbarnsmamman i mig behöver den där extra timmmes sömnen för att fungera. 

Det kommer en tid när jag orkar mer än spontana träningspass, promenader och lugna yoga stunder.  Jag hinner det också. Förståelse.

Det är verkligen ett himla bra ord jag har med mig i år. Hoppas det stannar bakom örat. 

Och ja just ja! Den största förståelsen av allt: för min lillkotte här hemma, som är stora killen nu - 3 år och allt! Älskade lilla humla ♥️ 

Puss & gonatt på er!