Men på sista tiden så är det inte så.

Jag kan likna det med några tecknade figurer:

Jag går dit och känner mig som Tigger.

Under sammanhangets gång blir jag mer som Nasse. Och hem går jag som Ior. 

Det kanske mest sorgliga är att jag tror att jag från sammanhangets sida egentligen förväntas vara Nalle Puh. 

Det är som att jag under senare tiden (läs: året) har fått ett större behov av att få synas, höras och få känna att jag räknas in. Men jag har också blivit mer rotlös och vilsen på något konstigt sätt. Vad vill jag? Vad behöver jag? Jag har ett starkt behov av att få berätta om mig, vem jag är och få föra fram mina tankar. Jag vill bli lyssnad på, men jag vill också få lyssna. Jag vill få föra samtal, diskutera, bolla och argumentera. 

Jag kan ju en massa saker!

Herregud! 

Om folk bara lyssnade! 

Så känner jag ibland. 

Kanske är det så att man får slut på ödmjukhet, snällhet och kompromisser när man blir äldre? Speciellt när man sysslat med det hela livet för att i olika sammanhang bli omtyckt. Format sig som en kameleont för att bli den person som just det sammanhanget behöver. Och ofta behöver någon vara just Nalle Puh. Lite rund, go’, snäll som löser andras problem, lyssnar och bjuder på något gott samtidigt. 

Jag blir tyst i sammanhang. För jag orkar inte höja rösten, prata över folk eller fälla ut armbågarna (verbalt). Även fast jag inombords bubblar, nästan står på tå och hoppar som Tigger för att jag kan svaret, jag har lösningen, jag vill berätta om vad jag tror blir bra! Men jag hörs inte, syns inte. Så jag blir tyst. Jag blir Ior. 

Den här känslan känner jag igen. Den har fått mig att lämna andra sammanhang tidigare. 

Och den intressanta tanken är: det är ju JAG som är den gemensamma nämnaren. 

Så då borde det ju vara JAG som är problemet och då också borde ha lösningen? 

Vad är det som gör att denna känsla uppstår?

Har jag en inombords diva som efter ett tag i ett sammanhang bara måste få ta plats och det gör att jag tappar lusten när jag inte får det? 

För jag menar, människorna i dessa sammanhang är ju underbara! I varje fall i detta senaste. Det gänget är verkligen toppen (NI ÄR BÄST)  och de har ju inte ändrat sig, så varför känner jag såhär nu?

Jag märker dessutom ofta en frustration när jag kommer från vissa sociala sammanhang, över att jag vet väldigt mycket om alla underbara människor jag mött, men att inte en enda kotte frågat något tillbaka. Och OM jag fått en fråga tillbaka så svarar jag ändå bara nått svävande som "det är bra" "jo men visst är det så!" "Ja jag trivs att vara mamma" osv. 

För jag blir så tagen på sängen, herregud! 

Någon vill veta något om mig! Stoppa klockan, jag behöver förbereda ett tal så jag får fram vad jag vill säga och samtidigt låta balanserat cool, världsvan och lagom självsäker! 

Men det hinns ju inte med.. så det blir ett luddigt kallprat-svar. 

Varför är det såhär?! 

Är det 40-års krisen?

För-klimakteriet?

Vanlig jävla PMS?

Eller har jag helt enkelt kommit till en punkt i livet då jag behöver en solokarriär för att få fylla upp mitt behov av uppmärksamhet? 

Ska jag kanske skriva mina memoarer nu, jag som alltid drömt om att skriva en bok? 

Där jag får berätta om vem jag är, vad jag kan och vad jag varit med om? 

Gud, jag tror att jag egentligen är en ganska tråkigt och elak person som borde vara för sig själv mest.  Jag är varken Tigger eller Nalle Puh. Jag är nog mest lik Kanin. 

Nu har tant gnällt färdigt. 

Puss & gonatt på er! 

P.s 

Vill bara understryka att detta är mina känslor och min uppfattning, vill absolut inte att någon ska ta illa upp eller känna sig träffad på något sätt. Jag behövde bara få ur mig mina tankar - precis som vanligt♥️