För vårt efterlängtade besök på Frantzén. 

Patriks 40 årspresent som vi dessutom la ihop med att fira vår två åriga bröllopsdag. 

Och vilken upplevelse! 

Man har ju skyhöga förväntningar på ett sånt ställe, både på maten och servicen. Och bara det faktumet att de överträffade våra förväntningar och lämnade en wow-känsla kvar hos oss som vi alltid kommer minnas, gör besöket värt alla pengar i världen. 

Om man uppskattar mat och dryck förstås. 

Jag kan inte säga annat än att det var 100% underbart, flawless, häftigt och minnesvärt. 

I övrigt?

Allt är bra! Förutom att jag just nu har noll tålamod, en ständig irritationskänsla och är väldigt bra på att räkna till 10, tyst och sammanbitet. Vår underbara två åring är i den berömda fasen tvåårstrots. Som jag förstått kommer hålla i sig och gå över i treårstrots. 

Underbart. 

Det är mycket tvärtom, nej, aldrig, lägga sig på marken, slå mamma, spotta, sparka, skrika, krokodiltårar och ilska. Mycket envishet och många knep för att få som man vill. 

Och vi håller i. Står emot. Säger nej. Förklarar. Diskuterar. Förmedlar. Lugnar. Andas. 

Och ibland går jag ifrån. Räknas till tio. 

Och ibland går jag inte ifrån. Jag tappar tålamodet. Fräser ifrån, tar till min bestämda röst. Försöker se bestämd ut (vilket aldrig funkar) och försöker förklara att man inte gör så! Man spottar inte i soffan! Man slår inte mamma i ansiktet. Och han skrattar nervöst. Han har så många känslor. Han vet inte vad han ska göra av sin kropp och energi. Jag förstår. Men det gör det ändå inte lättare. 

O så somnar han, efter en Alfons-saga. Säger "gonatt mamma, ses imorn" pussar mig på kinden och man glömmer allt. Man blir varm i magen och tänker att gud, varför tappade jag tålamodet? Hur kunde jag bli irriterad på den där lilla go’fisen? 

Oså sätter man sig i soffan och tittar på honom på bilderna i telefonen, och längtar tills hans vaknar nästa dag. 

Livet som förälder. 

Nu: rep med Decibellas inför konsert på lördag. Puss o kram på er!