Ibland känns allt så definitivt. Svart eller vitt.  Som att vi för evigt kommer ha en 1åring på våra axlar, att detta stadie är den nya vardagen och denna tillvaro är vår nya verklighet.  Jag förstår ju på pappret att det inte är så, han kommer växa upp. Precis som jag vuxit upp, och alla andra människor genom tiderna gjort. Man är inte en 1åring för evigt.  Men ändå känns det så.

Och då kan det kännas så tungt. Att ha ansvaret för någons start i livet. Någon är så till 100% beroende av mig/oss, vi bygger en person just nu. Självkänsla och tankesätt. Värderingar och grundläggande känslor.  Jag kan ibland få panik av den tanken, att jag har det stora tunga ansvaret. Som när man lekte hattleken som liten och absolut inte ville vara den som höll i hatten när musiken tystnade. Man kastade ifrån sig den där hatten som att den var glödhet.   Den känslan kan jag få ibland, när insikten om ansvar faller över mig. Jag vill kasta det ifrån mig som en varm hatt, så att någon annan håller i ansvaret när musiken tystnar. Jag vill vända mig om och stänga dörren bakom mig, springa och skrika JAG ÄR FRI!!  

Samtidigt som en annan del av mig vill läsa böcker, gosa, sjunga vaggvisor, berätta om världen och hänga i lekparker hela dagarna. Den delen av mig vill inte att han ska somna om kvällarna, och när han väl somnat så saknar jag honom efter 5 minuter och vill gå och väcka honom. För att få gosa baaaara liiiite tiiiiiill.  

Vi ska åka hem från Gotland imorgon, vi har varit här sen i söndags. Vad härligt, tänker du! Javisst, på ett sätt. Men det ska också bli skönt att komma hem. Amadeus är i en fas där rutiner, vardag och "som vanligt" behövs.  Vi som alltid haft så bra läggningar, har denna vecka haft en pojke som stått i sängen, skrikit och inte alls velat sova, om inte vi gått och lagt oss samtidigt. Även sömnen dagtid har varit svår. Vi kan sammanfatta det med att vi alla 3 längtar hem till rutinerna igen.  Jag bara hoppas på att denna resa inte förstört något i våra läggningsrutiner som vi så länge byggt upp. Det har ju alltid funkat så smärtfritt, så detta är helt nytt för oss.  Det har dessutom tagit mig 4 dagar att förstå att jag är ledig. Och då ska vi åka hem. Suck.  Men en dag/kväll i Visby hann vi med, där vi kunde infria en bröllopspresent i form av en middag på Bakfickan. Tack igen, Linn & Henrik! Och tack Patrik, min älskade man, för en underbar kväll! 

Att vara mamma innebär verkligen att lära känna sig själv på nytt. Vare sig man vill eller inte. Man omvärderar, omanalyserar och ombestämmer sig om väldigt många saker. Man får se sidor av sig själv som man inte alltid älskar, men som man ändå lär sig att acceptera och respektera. Som att ens tålamod ibland är i det kortaste laget vilket resulterar i att man fräser ifrån åt sin son, sin man eller sig själv. Det är bara mänskligt.  Samtidigt som man saknar det gamla enkla livet, så älskar man också det nya mer innehållsrika livet. Det är inte svart eller vitt, livet är mer som en regnbåge nu, där ingen dag har samma nyans som en annan dag. Och man vet aldrig hur dagen blir när man vaknar. Förfärligt? Ja kanske, om man väljer att se det så. Men man kan också se det som att alla dagar är överraskningsdagar! 

Slut på filosoferandet! På tisdag ska jag till Bristningskliniken på Akademiska. Ja  den finns! Och jag älskar’t! Rapport utlovas efter besöket.  

Puss på er!