Jag börjar jobba imorgon. 

Efter 10 månader hemma; 2 månader sjukskriven + 8 månader föräldraledig. 

Vart tog tiden vägen?! 

Det känns som om jag gick hem igår?! 

Och samtidigt inte, min kropp säger mig rent fysiskt att det nog ändå gått ett tag med tanke på all rehabilitering osv. 

Men ändå?! Det har gått så fort!! 

Är jag redo då? Hur känns det?

Jo, jag är redo, det känns så bra! 

Men jag går ju tillbaka på 60%, kommer jobba 3 dagar i veckan och vara mammaledig 2 dagar året ut. Det bidrar nog till att det känns bra. 

Hade jag börjat på 100% direkt så hade det nog varit lite mer känslor i omlopp nu faktiskt. 

Tack vare vårt fantastiska skyddsnät av farmor, faster, mormor, morfar, farfar, bonusfarmor så är det möjligt för mig att jobba 60% och Patrik 80%. 

Tacksamhet är bara förnamnet! 

Nästa kapitel börjar nu, så spännande! 

Dock så ska jag ärligt säga att det är nog inte förens nu, för några veckor sen, som jag på riktigt har känt mig som en mamma. Såsom jag tror att mammor generellt känner sig. Kanske att jag hitta lite av den anknytningen som jag letat efter sen förlossningen. Det känns hursomhelst helt underbart att ha börjar glänta lite på moderskänslan, och först nu börja förstå what all the fuzz is about. 

Som att jag i fredags började gråta när vi såg en skitdålig film. Inte för att den va dålig, utan för att den innehöll en scen där en pappa förlorade sin dotter, hon dog i hans armar. Att se hjälplösheten och sorgen i hans blick, att kunna leva sig in i den känslan på en helt ny nivå. Fy fan säger jag bara. Jag har alltid haft förmågan att kunna sätta mig in i andra människors situationer och se från andras perspektiv. Men nu när jag v e r k l i g e n kunde relatera på ett helt nytt sätt. Usch. 

Men också jippie! 

För mig är det så skönt att känna att jag kan känna! Jag har varit lite orolig för att jag inte landat i allt detta. Och nu vet jag att jag åtminstone börjat landa, eller iallafall fällt ut stödbenen. 

Förövrigt.

En intressant frågeställning jag fick häromdagen. Jag ringde BVC för att fråga hur jag ska gå tillväga om jag nu vill prata med någon om min förlossning och min första mörka period efter förlossningen.

Det skickades en remiss från MVC i våras, till en mödravårdspsykolog eller vad det hette. 

När jag fick min tid i somras så var jag dock inte redo. Jag hade inte fällt ut stödbenen och kände att jag då inte ville riva upp mörka tankar igen, jag ville läka lite till på egen hand. 

Nu är jag redo, och skulle nu be BVC att skicka en ny remiss.

Dock så hör jag på vår BVC kontakt redan i början av samtalet att hon tycker det här är väldigt omständigt, jobbigt och kanske lite onödigt? frågan jag får är:

- men Maria, är det relaterat till föräldraskapet det här tycker du? 

Och min fråga är: är inte en mammas psykiska mående en grundpelare i föräldraskapet? När en nybliven mamma som hade en tuff förlossningen och en väldigt bumpy start sträcker ut en hand och ber om att få prata med någon, ifrågasätt då inte hennes förmåga att bedöma om det är relaterat till föräldraskapet eller inte. En mamma är ju en förälder, mer relaterat än så blir det väl inte? 

Jag kände mig väldigt dåligt bemött, nu när jag äntligen tog tag i detta, och har inte så stora förhoppningar om att få hjälp faktiskt. Och det kändes som att jag fick skylla mig själv, jag som inte pratade när de tyckte att jag borde ha varit redo. 

Hursomhelst. 

Jobb imorgon! 

Tagga tagga tagga! 

Puss & Gonatt på er!