Platta magar, frustration & ärlighet
När jag haft en sån här slö kväll (har nu förflyttat mig till sängen) så kommer tankarna. Funderingarna över livets frågor, planer, vänner, situationer och drömmar.
Jag har alltid haft en dröm om att duga.
I min kropp.
Om att tycka om min kropp och känna glädje över den.
Jag har aldrig känt den känslan, förutom när jag stått på scenen och kroppen pulserar varmt, svettig och kastar ut adrenalin & endorfiner. Då är jag glad.
Men efter alla år med träning, inte alltid i raka linjer erkänner jag, men ändå aldrig långa uppehåll och många veckodagar på gymmet, så är jag fortfarande inte nöjd.
Och då kommer min fråga.
Blir man nånsin nöjd?
Varför jagar jag en platt mage?
Kommer jag nånsin komma dit?
Ochvad kommer jag behöva offra på vägen?
Jag menar, är det värt det?
Att alltid känna att man "unnar" sig nått.
Att ständigt ha lite dåligt samvete.
Att jämföra sig med andra och alltid känna sig i underläge.
Det kanske bara är jag det här, som känner såhär.
Men frustrationen över att aldrig vara nöjd skrämmer mig.
Ska livet vara såhär?
Oså ser jag bilder på fina vänner som stolt visar upp sina otroligt vackra, starka kroppar på olika sociala medier, och känner direkt "good for them!"
Och verkligen, grymt bra! Stolt vän!
Men känslan är dubbel.
Samtidigt vill jag blunda och säga "jag mår inte bra av att se det där, jag känner mig dålig, ovärdig och inte lika bra".
Otroligt ärligt inlägg detta, men dessa tankar följer mig dagligen.
Varje sekund närvarande. Omöjliga att styra. Omöjliga att stoppa.
Jag lyssnar inte alltid, men jag hör dom.
Och de har varit där sen jag va liten.
Sen jag började i grundskolan ungefär.
Nånstans vill jag nog bara känna att jag duger. Att jag räcker till. Att jag är nöjd.
Absolut inte så att jag säger att jag är tjock och vill ha medömkan. Nej.
Jag är stolt över mina kvinnliga former.
Men nånstans känner jag att jag bara skulle vilja gilla min kropp. 24/7. På riktigt.
Det där med platt mage, är det så viktigt?
(Och jag mår bra: jag är absolut inte ledsen, nedstämd eller deppig :) snarare frustrerad över att dessa tankar ens existerar och över att problemet finns. Hos många. Och för att jag bara vill berätta hur jag känner) PUSS på er alla fina därute!
Hjärtat! Det är samhällets fel. Det dåliga samvetet över det dåliga samvetet är som kakor ovanpå varandra. Jag följer bodypositivity konton på Instagram som skriver mycket fina tänkvärda saker (och följer absolut inga modeller) ex. är bodyposipanda, kolla lite på hennes texter, får pepp av dem. <3
Vännen då! ❤ Jag känner precis igen mig i det du skriver, om min egna kroppsuppfattning och om att jag aldrig verkar finna kärleken. Trots att så många säger att jag inte borde ha det problemet. Dagligen får man se hur lyckliga alla andra är i sina relationer och det känns som att vara och varannan kvinna är gravida. Det får mig att alltid känna dubbelt som du skrev. Det som får mig att inte deppa ihop totalt är att jag försöker tänka på alla de bra saker som jag har och det är ju ganska mycket när jag väl tänker efter. Vet inte om det hä hjälpte dig så mycket, men det va skönt att få läsa att jag inte är ensam med att ha dessa tankarna. Hoppas vi ses snart och många kramar till dig! 😘❤💪
